2 Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.
3 Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.
4 Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.
5 Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.
6 Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.
7 Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?
8 Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der.