7 Nu sade några: »Vi kastar lott, så att vi får reda på vem som är skuld till detta onda.« De kastade lott, och lotten föll på Jona.
8 Då sade de till honom: »Tala om för oss vad du är ute i för ärende! Var kommer du ifrån? Vilket land är du ifrån? Vilket folk tillhör du?« —
9 »Jag är hebré«, svarade han, »jag dyrkar Herren, himlens Gud, han som har gjort både hav och land.«
10 Männen greps av stark fruktan och ropade: »Vad har du gjort?« När männen fick reda på att han var på flykt bort från Herren — det berättade han för dem —
11 frågade de: »Vad skall vi göra med dig för att få havet att lugna sig?« Ty stormen bara tilltog i styrka.
12 Han svarade: »Kasta mig överbord, så lugnar sig havet. Jag vet att jag är skuld till att ni har drabbats av den här fruktansvärda stormen.«
13 Männen började i stället ro för att nå land igen, men det gick inte: stormen bara tilltog i styrka.