12 Men vår helgedoms rum, nämliga Guds härlighets säte, är alltid fast blifvet.
13 Ty, Herre, du äst Israels hopp; alle de som dig förlåta, måste till skam varda, och de affällige måste på jordene skrefne varda; ty de öfvergifva Herran, som är en lefvandes vattens källa.
14 Hela du mig, Herre, så varder jag hel; hjelp du mig, så är mig hulpet; ty du äst min berömmelse.
15 Si, de säga till mig: Hvar är då Herrans ord? Käre, låt kommat.
16 Men jag hafver fördenskull icke flytt ifrå dig, min herde; så hafver jag ock intet begärat menniskors ros, det vetst du; hvad jag predikat hafver, det är rätt inför dig.
17 Var icke du mig förskräckelig, min tröst i nödene.
18 Låt dem till skam komma, som mig förfölja, och icke mig; låt dem förskräckas, och icke mig; låt olyckones dag öfver dem gå, och sönderslå dem dubbelt.