2 Tag qvarnena, och mal mjöl; lös upp dina lockar, drag af skorna, blotta benen, vad öfver flodena;
3 Att din skam skall upptäckt, och din blygd sedd varda. Jag skall hämnas, och ingen menniska skall bedja mig det af.
4 (Detta gör) vår förlossare, den der heter Herren Zebaoth, den Helige i Israel.
5 Sätt dig uti det stilla; gack in uti mörkret, du Chaldeers dotter; ty du skall icke mer heta fru öfver Konungarike.
6 Ty då jag på mitt folk vred var, och ohelgade min arfvedel, öfvergaf jag dem uti dina hand; men du beviste dem ingen barmhertighet, och öfver de gamla, gjorde du oket alltför svårt;
7 Och tänkte: Jag är en Drottning evinnerliga; du hafver härtilldags ännu icke fattat det i hjertat, eller tänkt deruppå, huru det skulle gå med dem i framtiden.
8 Så hör nu detta, du som i vällust lefver, och så säker sitter, och säger i ditt hjerta: Jag äret, och ingen mer; jag blifver icke enka, eller ofruktsam.