18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.