29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;