1 Efter 14 år kom jag tillbaka till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Titus var också med oss.
2 Den gången reste jag dit därför att Gud hade visat mig att jag skulle göra det. Och vid ett särskilt möte träffade jag församlingens ledare och berättade för dem om innehållet i det glada budskap jag sprider till icke-judiska folk. Jag ville att de skulle godkänna min undervisning, så att jag inte hade arbetat, eller fortsatte att arbeta, i onödan bland dessa folk.
3 Och de accepterade min undervisning. De krävde inte ens att min icke-judiska reskamrat Titus skulle omskäras.
4 Just frågan om omskärelse av icke-judiska män var en av de saker vi diskuterade. Några falska troende hade nämligen lurat sig in bland oss för att spionera på den frihet Jesus Kristus har gett alla som lever i gemenskap med honom. Dessa män ville göra oss till slavar under judiska regler och lagar.
5 Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav. Vi ville att alla icke-judar även i framtiden skulle få höra ett oförändrat budskap om Jesus.
6 Ledarna för församlingen i Jerusalem accepterade alltså min undervisning. Att dessa ledare tidigare hade varit Jesus närmaste efterföljare hör inte hit, för i Guds ögon är alla lika. Men dessa män, som nu har ett så högt anseende bland alla de troende, ville alltså inte lägga till något till min undervisning.
7 Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida det glada budskapet om Jesus till icke-judiska folk, medan Petrus hade fått i uppdrag att arbeta bland judarna.