5 Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav. Vi ville att alla icke-judar även i framtiden skulle få höra ett oförändrat budskap om Jesus.
6 Ledarna för församlingen i Jerusalem accepterade alltså min undervisning. Att dessa ledare tidigare hade varit Jesus närmaste efterföljare hör inte hit, för i Guds ögon är alla lika. Men dessa män, som nu har ett så högt anseende bland alla de troende, ville alltså inte lägga till något till min undervisning.
7 Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida det glada budskapet om Jesus till icke-judiska folk, medan Petrus hade fått i uppdrag att arbeta bland judarna.
8 Samma Gud som hade gett Petrus kraft att vara hans sändebud bland judarna, hade ju gett mig kraft att arbeta bland icke-judiska folk.
9 Så när församlingens främsta ledare, Jakob, Petrus och Johannes, förstod vilket uppdrag Gud i sin godhet hade gett mig, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vårt samarbete. Vi skulle fortsätta att arbeta bland icke-judiska folk, medan de själva skulle arbeta bland judarna.
10 Det enda de bad oss om var att vi skulle hjälpa de fattiga bland de troende i Jerusalem, och det har jag verkligen försökt göra sedan dess.
11 Men när Petrus kom till Antiochia blev jag tvungen att anklaga honom helt öppet, eftersom han handlade alldeles fel.