1 Israel var ett frodigt vinträd, som satte frukt. Men ju mer frukt han fick, dess flera altaren gjorde han åt sig; ju bättre det gick hans land, dess präktigare stoder reste han.
2 Deras hjärtan voro hala; nu skola de lida vad de hava förskyllt. Han skall själv bryta ned deras altaren, förstöra deras stoder.
3 Ja, nu skola de få säga: »Vi hava blivit utan konung, därför att vi icke fruktade HERREN. Dock, en konung, vad skulle nu han kunna göra för oss?»
4 De tala tomma ord, de svärja falska eder, de sluta förbund; men såsom en bitter planta skjuter domen upp ur markens fåror.
5 För kalvarna i Bet-Aven skola Samariens inbyggare få bekymmer; ja, för en sådan skall hans folk hava sorg, och hans präster skola skria för hans skull, när hans skatter föras bort från honom.
6 Också han själv skall bliva släpad till Assyrien såsom en skänk åt Jarebs-konungen. Skam skall Efraim uppbära, Israel skall komma på skam med sina rådslag.
7 Det är förbi med Samariens konung; såsom ett spån på vattnet far han hän.