2 Korinthierbrevet

⁵Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån -- för att jag nu icke skall tala för strängt. ⁶Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från de flesta bland eder. ⁷I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora bedrövelse. ⁸Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att bemöta honom med kärlek. ⁹Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting. ¹⁰Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi ansikte förlåtit det för eder skull. ¹¹Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.