14 När kungen hörde detta blev han mycket bedrövad och vinnlade sig om att rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig att finna en utväg för att rädda honom.
15 Då fick männen bråttom att komma till kungen, och de sade till honom: "Vet, o konung, att det är Mediens och Persiens lag att inget påbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas."
16 Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: "Din Gud, den som du så oavbrutet dyrkar, han må rädda dig!"
17 Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns sigill, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel.
18 Sedan gick kungen hem till sitt palats och fastade hela natten och lät inga kvinnor komma in till sig och han kunde inte sova.
19 På morgonen när det blev ljust steg kungen upp och skyndade till lejongropen.
20 När han kom i närheten av gropen ropade han på Daniel med ängslig röst. Han sade: "Daniel, du den levande Gudens tjänare, har din Gud, som du så oavbrutet dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?"