1 Under den persiske kungen Kyros tredje regeringsår hade Daniel — som hade fått namnet Belteshassar — en uppenbarelse som var sann och som varslade om stora vedermödor. Han begrundade den och fick insikt genom denna syn.
2 Vid det tillfället hade jag, Daniel, tillbringat tre hela veckor i sorg.
3 Jag smakade inga läckerheter, jag åt inte kött och drack inte vin, jag smorde inte in min kropp förrän de tre veckorna hade gått till ända.
4 Den tjugofjärde dagen i första månaden befann jag mig så vid stranden av den stora floden, Tigris.
5 Då fick jag se en man som var klädd i linnekläder och som bar ett bälte av guld från Ufas.
6 Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som skenet av en blixt, hans ögon var som eldslågor, hans armar och ben som blänkande koppar. Hans röst ljöd som larmet från en folkmassa.
7 Det var bara jag, Daniel, som såg synen. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av skräck och flydde undan och gömde sig.
8 Så lämnades jag ensam att se denna stora syn. Mina krafter försvann, mitt ansikte blev likblekt och jag hade ingen styrka kvar.
9 Då hörde jag ljudet av hans röst, och vid det ljudet föll jag ner i vanmakt med ansiktet mot marken.
10 Men en hand rörde vid mig och drog upp mig på händer och knän.
11 »Daniel, du högt älskade«, sade han till mig, »ge noga akt på det jag har att säga dig: Res dig upp! Nu har jag sänts till dig.« När han talade till mig reste jag mig darrande.
12 Han fortsatte: »Var inte rädd, Daniel. Ända sedan den dag du började söka efter insikt och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord blivit hörda. För dina ords skull har jag kommit.
13 Perserrikets änglafurste gjorde motstånd mot mig under tjugoen dagar, men Mikael, en av de främsta änglafurstarna, kom till min hjälp, så att jag inte behövdes hos de persiska kungarna.
14 Nu har jag kommit för att låta dig veta vad som skall ske ditt folk i kommande dagar. Detta är ännu en syn som gäller de dagarna.«
15 Medan han talade så till mig stod jag stum, med nerböjt ansikte.
16 Något som tycktes vara en människohand rörde då vid mina läppar. Jag öppnade munnen och sade till honom som stod där mitt emot mig: »Herre, synen var så plågsam att jag inte har någon styrka kvar.
17 Hur skulle jag, din ödmjuke tjänare, kunna tala med en sådan som du? Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.«
18 Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka.
19 »Var inte rädd, du högt älskade«, sade han, »allt skall gå väl. Var stark, var stark!« När han talade med mig blev jag frimodigare och sade: »Tala, herre, nu har du styrkt mig.«
20 Då sade han: »Förstår du varför jag har kommit till dig? Jag måste nu återuppta striden med Persiens änglafurste, och när jag drar ut kommer Greklands änglafurste.
21 Mot dessa bistår mig ingen utom er änglafurste, Mikael,