14 När kungen fick höra detta gjorde det honom mycket ont, och han föresatte sig att rädda Daniel; ända till solnedgången försökte han finna en utväg att hjälpa honom.
15 Då gick männen än en gång gemensamt till kungen och sade: »Konung, betänk att enligt medisk och persisk lag är alla påbud och förordningar som kungen utfärdar oåterkalleliga.«
16 På kungens befallning hämtades nu Daniel och kastades i lejongropen. Kungen sade till honom: »Den gud som du ständigt dyrkar må rädda dig!«
17 Sedan drog man fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak.
18 Kungen gick tillbaka till sitt palats. Han fastade hela natten, ville inte ha någon kvinna och låg sömnlös.
19 Tidigt i gryningen steg han upp och skyndade sig till lejongropen.
20 Då han närmade sig gropen ropade han på Daniel med ängslan i rösten: »Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har den gud som du ständigt dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?«