2 Då sade Shekanja, son till Jechiel av Elams släkt, till Esra: »Vi har handlat trolöst mot vår Gud genom att ta oss hustrur från de främmande folken här i landet. Men trots detta finns det ännu hopp för Israel.
3 Låt oss nu högtidligt lova Gud att vi skall sända bort alla våra hustrur och de barn de fött, så som du, herre, och de som fruktar Guds bud har rått oss. Låt lagen gälla!
4 Grip in, ty det här är din uppgift, vi är på din sida! Fatta mod och gå till verket!«
5 Esra lät genast de främsta bland prästerna, leviterna och hela Israel svära på att de skulle göra som det var sagt, och de svor eden.
6 Därefter lämnade Esra platsen framför Guds hus och gick in i den kammare som tillhörde Jochanan, Eljashivs son, och tillbringade natten där. Han varken åt eller drack i sin sorg över de hemkomnas trolöshet.
7 Nu kungjorde man i Juda och Jerusalem för alla som återvänt att de skulle samlas i Jerusalem.
8 Ledarna och de äldste hade beslutat att om någon inte kom inom tre dagar skulle hela hans egendom förklaras förverkad och han själv uteslutas ur de hemkomnas församling.