1 När detta var avslutat kom ledarna till mig och sade: »Israels folk, prästerna och leviterna har inte avskilt sig från folken i landet och deras avskyvärda seder, från kanaaneerna, hettiterna, perisseerna, jevuseerna, ammoniterna, moabiterna, egypterna och amoreerna.
2 De har tagit kvinnor från dessa folk till hustrur åt sig och sina söner, så att det heliga släktet har blandats med folken i landet. Ledarna och styresmännen var de första att begå en sådan trolöshet.«
3 När jag hörde detta rev jag sönder mina kläder och även manteln, slet mitt hår och mitt skägg och blev sittande som förstenad.
4 Hos mig samlades alla som fruktade Israels Guds ord, fulla av oro över trolösheten hos dem som återvänt. Jag satt som förstenad ända till kvällsoffret.
5 Vid kvällsoffret reste jag mig ur min förkrosselse. Med kläderna och manteln sönderrivna föll jag på knä, lyfte händerna mot Herren, min Gud,
6 och sade: »Min Gud, i skam och förödmjukelse vänder jag mig till dig, min Gud, ty våra synder har vuxit oss över huvudet och vår skuld räcker upp till himlen.
7 Från våra fäders tid intill nu har vår skuld varit stor. För våra synders skull har vi, våra kungar och präster utlämnats åt främmande kungar, åt svärd, fångenskap, plundring och vanära, och så är det än i dag.
8 Men nu har Herren, vår Gud, en kort stund visat oss sin nåd, så att en rest av oss har sluppit undan och vi har fått slå upp vårt tält på hans heliga plats. Vår Gud har låtit oss se en ljusning, så att livet börjar återvända i vårt slaveri.
9 Ty slavar är vi, men vår Gud har inte övergivit oss i vårt slaveri utan har låtit oss möta välvilja från Persiens kungar, så att livet återvänder och vi kan bygga upp vår Guds hus ur ruinerna och få en tryggad plats i Juda och Jerusalem.
10 Vår Gud, vad kan vi då säga? Vi har ju övergivit dina bud,
11 som du gav oss genom dina tjänare profeterna och som löd: ’Det land som ni skall ta i besittning är ett orent land. Folken i landet har i sin orenhet fyllt det med sina vidrigheter från den ena änden till den andra.
12 Därför skall ni inte ge era döttrar åt deras söner och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner. Ni skall aldrig någonsin främja deras lycka och välfärd. Då skall ni bli starka och få njuta av allt det goda i landet och lämna det i arv åt era barn för all framtid.’
13 Efter allt som har drabbat oss på grund av våra onda gärningar och vår stora skuld — men du, vår Gud, har skonat oss och inte straffat oss som våra gärningar har förtjänat utan har låtit oss slippa undan så som nu skett —
14 skulle vi då på nytt bryta mot dina bud och gifta in oss bland dessa folk med alla deras vidrigheter? Skulle du då inte bli vred på oss och förgöra oss, slutgiltigt och räddningslöst?
15 Du, Herre, Israels Gud, är rättvis — ändå är vi i dag en rest som räddats undan. Nu träder vi fram inför dig med vår skuld. Efter det som har hänt kan ingen undgå din dom.«