6 och sade: »Min Gud, i skam och förödmjukelse vänder jag mig till dig, min Gud, ty våra synder har vuxit oss över huvudet och vår skuld räcker upp till himlen.
7 Från våra fäders tid intill nu har vår skuld varit stor. För våra synders skull har vi, våra kungar och präster utlämnats åt främmande kungar, åt svärd, fångenskap, plundring och vanära, och så är det än i dag.
8 Men nu har Herren, vår Gud, en kort stund visat oss sin nåd, så att en rest av oss har sluppit undan och vi har fått slå upp vårt tält på hans heliga plats. Vår Gud har låtit oss se en ljusning, så att livet börjar återvända i vårt slaveri.
9 Ty slavar är vi, men vår Gud har inte övergivit oss i vårt slaveri utan har låtit oss möta välvilja från Persiens kungar, så att livet återvänder och vi kan bygga upp vår Guds hus ur ruinerna och få en tryggad plats i Juda och Jerusalem.
10 Vår Gud, vad kan vi då säga? Vi har ju övergivit dina bud,
11 som du gav oss genom dina tjänare profeterna och som löd: ’Det land som ni skall ta i besittning är ett orent land. Folken i landet har i sin orenhet fyllt det med sina vidrigheter från den ena änden till den andra.
12 Därför skall ni inte ge era döttrar åt deras söner och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner. Ni skall aldrig någonsin främja deras lycka och välfärd. Då skall ni bli starka och få njuta av allt det goda i landet och lämna det i arv åt era barn för all framtid.’