1 Detta är det budskap som profeten Habackuk mottog i sina syner.
2 Hur länge, Herre, skall jag ropautan att du lyssnar,kalla dig till hjälp mot våldetutan att du griper in?
3 Varför låter du mig bevittna ondskan?Hur kan du åse förtrycket?Våld och skövling vart jag ser —tvister blossar upp, split måste jag uthärda.
4 Så förlamas lagen,rätten kan inte hållas vid makt,de rättfärdiga är omringade av gudlösa.Så hålls en förvänd rätt vid makt.
5 Se er omkring bland folken,och ni skall förstummas av häpnad:i er tid kommer något att skesom ni inte kan tro om det berättas.
6 Se, jag bådar upp kaldeerna,det grymma och vilda folket,som drar fram över jordens vidderoch tar andras hem i besittning.
7 Skrämmande och fruktansvärda är de,rätt och makt tar de sig själva.
8 Deras hästar är snabbare än pantrar,vildare än öknens vargar.Deras ryttare spränger fram,deras ryttare kommer flygande fjärran ifrån,som när örnen slår ner på sitt byte.
9 Den härjande skaran kommer.Tätt samlade rycker de fram,de hopar fångar som sand.
10 De gör narr av kungar,furstar skrattar de åt.De hånler åt alla fästningar,de kastar upp vallar och intar dem.
11 Sedan far de vidare som vinden och är borta,dessa som gör sin styrka till gud.
12 Du är ju till sedan urtiden, Herre,min Gud, min Helige, du skall aldrig dö.Herre, har du satt dem att skipa rättvisa?Du klippa, har du skapat dem till att straffa?
13 Du vars blick är för ren för det onda,du som inte uthärdar våldet —hur kan du åse de svekfullas dåd,tiga när de onda slukar dem som har rätt?
14 Du har låtit människor bli som havets fiskar,den myllrande skaran utan härskare.
15 De onda drar upp dem alla med krok,halar in dem med sina garn,samlar dem i sina nät.Därför gläds de och jublar,
16 därför offrar de åt sina garnoch tänder offereld åt sina nät,som låter dem leva i överflödoch ger dem den rika födan.