9 Den härjande skaran kommer.Tätt samlade rycker de fram,de hopar fångar som sand.
10 De gör narr av kungar,furstar skrattar de åt.De hånler åt alla fästningar,de kastar upp vallar och intar dem.
11 Sedan far de vidare som vinden och är borta,dessa som gör sin styrka till gud.
12 Du är ju till sedan urtiden, Herre,min Gud, min Helige, du skall aldrig dö.Herre, har du satt dem att skipa rättvisa?Du klippa, har du skapat dem till att straffa?
13 Du vars blick är för ren för det onda,du som inte uthärdar våldet —hur kan du åse de svekfullas dåd,tiga när de onda slukar dem som har rätt?
14 Du har låtit människor bli som havets fiskar,den myllrande skaran utan härskare.
15 De onda drar upp dem alla med krok,halar in dem med sina garn,samlar dem i sina nät.Därför gläds de och jublar,