3 Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, fortsatte: »Låt dem bygga! Deras stenmur rasar nog, bara en räv skuttar upp på den.«
4 Vår Gud, hör hur vi blir föraktade! Låt deras hån falla tillbaka på dem själva. Låt dem föras bort som fångar till ett främmande land och bli utplundrade.
5 Glöm aldrig deras brott och utplåna inte deras synd, ty de har kränkt dem som bygger.
6 Vi fortsatte att bygga upp muren, och snart var den färdig till hälften, ty folket lade ner sin själ i arbetet.
7 När Sanvallat och Tobia och araber, ammoniter och ashdoditer fick höra att Jerusalems sargade murar helades, att bräscherna börjat fyllas igen, blev de utom sig av vrede.
8 De gaddade sig samman för att angripa Jerusalem och skapa förvirring bland oss.
9 Vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter till skydd mot dem.