13 Då Elia det hörde, skylde han sitt ansigte med sin mantel, och gick ut, och steg i dörrena af kulone; och si, då kom en röst till honom, och sade: Hvad hafver du här göra, Elia?
14 Han sade: Jag hafver haft nit om Herran Gud Zebaoth; förty Israels barn hafva öfvergifvit ditt förbund, nederbrutit din altare, dräpit dina Propheter med svärd; och jag är allena igenblifven, och de stå derefter, att de måga taga mig lifvet af.
15 Men Herren sade till honom: Gack din väg igen, genom öknena in i Damascon; och gack derin, och smörj Hasael till Konung öfver Syrien;
16 Och Jehu, Nimsi son, till Konung öfver Israel; och Elisa, Saphats son, af AbelMehola, till en Prophet i din stad.
17 Och skall ske, att den som undslipper Hasaels svärd, honom skall Jehu dräpa; och den som undslipper Jehu svärd, honom skall Elisa dräpa.
18 Och jag skall låta igenblifva sjutusend i Israel, nämliga all knä som sig icke hafva böjt för Baal, och hvar och en mun som honom icke kysst hafver.
19 Och han gick dädan, och fann Elisa, Saphats son, der han plöjde med tolf par oxar, och han var sjelf ibland de tolf; och Elia gick till honom, och kastade sin mantel öfver honom.