1 Om någon dräpen man finnes i landena, som Herren din Gud dig gifva skall till att intaga, och ligger på markene, och man icke vet ho honom dräpit hafver;
2 Så skola dine äldste och domare gå der ut, och mäla ifrå den dräpna, intill de städer, som deromkring ligga.
3 Hvilken staden, som der näst är, hans äldste skola taga af boskapenom ena unga ko, der man intet med arbetat hafver, och den intet ok hafver dragit;
4 Och de skola leda henne in på en stenogan dal, den intet hafver brukad varit, ej heller besådd, och der i dalen hugga henne halsen af.
5 Så skola Presterna gå fram, Levi söner, ty Herren din Gud hafver utvalt dem, att de skola tjena honom, och lofva Herrans Namn, och efter deras mun skola alla saker och all slags mål handlad varda.
6 Och alle äldste af den staden skola gå fram till den dräpna, och två sina händer öfver den unga kon, som i dalenom halshuggen är;
7 Och skola svara och säga: Våra händer hafva detta blodet icke utgjutit; hafva ej heller vår ögon sett det.
8 Var nådelig dino folke Israel, som du, Herre, förlossat hafver; lägg icke detta oskyldiga blodet på ditt folk Israel. Så skola de vara försonade för det blodet.
9 Alltså skall du lägga ifrå dig oskyldigt blod, att du skall göra det rätt är för Herrans ögon.
10 När du drager i strid emot dina fiendar, och Herren din Gud gifver dem i dina händer, att du förer dem fångna bort;
11 Och du ser ibland de fångar en dägelig qvinno, och dig faller lust till henne, att du måtte taga henne till hustru;
12 Så för henne i ditt hus, och låt raka henne håret af, och omskära hennes naglar;
13 Och lägga de kläder af, der hon uti fången var, och låt henne sitta i dino huse, och gråta i en månad sin fader och sina moder; sedan sof när henne, och tag henne till äkta, och låt henne vara din hustru.
14 Om du sedan icke hafver lust till henne, så skall du låta henne fara hvart hon vill, och icke sälja henne för penningar, eller försätta henne; derföre, att du hafver förnedrat henne.
15 Om någor hafver två hustrur, ena som han kär hafver, och ena som han hatar, och de föda honom barn, både den kära och den okära, så att det förstfödda är de okäres;
16 Och tiden kommer, att han skall sinom barnom utskifta arfvet, så kan han icke göra dess käres son till förstfödda son, för den okäres förstfödda son;
17 Utan han skall bekänna den okäres son för förstfödda sonen, så att han gifver honom dubbelt af allt det på färde är; förty den samme är hans första kraft, och honom hörer förstfödslorätten till.
18 Om någor hafver en sjelfsvörding och ohörsamman son, som faders och moders röst icke lyder, och när de tukta honom, lyder han dem intet;
19 Så skola hans fader och moder taga honom fatt, och hafva honom fram för de äldsta i staden, och till porten åt samma rum;
20 Och säga till de äldsta i staden: Denne vår son är en sjelfsvörding och ohörsam, och lyder intet våra röst, och är en fråssare och drinkare.
21 Så skall allt folket i staden stena honom ihjäl; och alltså skall du skilja den onda ifrå dig, att hela Israel skall det höra och rädas.
22 När någor hafver bedrifvit en synd, den döden värd är, och varder så dödad, att man hängre honom upp i trä;
23 Så skall hans lekamen icke blifva på trät öfver nattena; utan I skolen begrafva honom på den samma dagen; ty förbannad är den för Gud, som hängder är; på det att du icke skall orena ditt land, som Herren din Gud gifver dig till arfs.