1 Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.