1 Så låt oss nu frukta, att vi icke försumme det löfte, som är, att vi skole ingå i hans rolighet; och att ibland oss icke någor tillbakablifver.
2 Ty det är ock oss förkunnadt, så väl som dem; men det halp dem intet att de hörde ordet; efter de, som hörde, satte der icke tro till.
3 Ty vi, som trom, ingåm i rolighetena, som han sade: Såsom jag svor i mine vrede, de skola icke ingå i mina rolighet; der dock de verk fullbordad voro af verldenes begynnelse.
4 Ty han sade enstäds om den sjunde dagen alltså: Och Gud hvilade på sjunde dagen af all sin verk;
5 Och åter nu här: De skola icke ingå i min rolighet.
6 Efter det är ännu för handene, att somlige skola der ingå, och de, som det i förstone bebådadt vardt, äro icke komne dertill, för otrons skull;
7 Lägger han åter en dag före, efter så lång tid, och säger genom David: I dag, såsom sagdt är, i dag, om I hören hans röst, så förhärder icke edor hjerta.
8 Ty om Josue hade kommit dem till rolighet, hade han ingalunda om en annan dag sedan sagt.
9 Derföre står Guds folke en rolighet tillbaka.
10 Ty den som ingången är uti hans rolighet, han hafver ock fått hvilo af sin verk, såsom Gud af sin.
11 Så vinnläggom oss nu, att vi mågom inkomma uti denna roligheten, på det icke någor skall falla uti samma otros efterdömelse.
12 Ty Guds ord är lefvandes och kraftigt, och skarpare än något tveeggadt svärd: och går igenom, tilldess det åtskiljer själ och anda, och märg och ben; och är en domare öfver tankar och hjertans uppsåt.
13 Och för honom är intet kreatur osynligit; utan all ting äro blott och uppenbar för hans ögon; om honom tale vi.
14 Efter vi nu hafve en stor öfversta Prest, Jesum, Guds Son, som i himmelen faren är, så låt oss hålla bekännelsen.
15 Ty vi hafve icke en öfversta Prest, som icke kan varkunna sig öfver vår svaghet; utan den som frestad är i all ting, lika som vi, dock utan synd.
16 Derföre låt oss trösteliga framgå till Nådastolen; att vi måge få barmhertighet, och finna nåd, på den tid oss hjelp behöfves.