1 Då tillstundade Sötbrödshögtiden, den Påska kallas.
2 Och de öfverste Presterna och Skriftlärde sökte efter, huru de kunde dräpa honom; men de fruktade för folket.
3 Och gick Satanas in uti Judas, som kallades Ischarioth, och var en af de tolf.
4 Han gick bort, och talade med de öfversta Presterna och föreståndarena, huruledes han skulle fly honom dem i händer.
5 Och de gladdes, och voro öfverens med honom, att de skulle gifva honom penningar.
6 Och han lofvade dem det, och sökte efter läglighet, att han måtte öfverantvarda honom dem utan buller.
7 Så kom då Sötbrödsdagen, på hvilkom man måste offra Påskalambet.
8 Då sände han Petrum, och Johannem, sägandes: Går, och bereder oss Påskalambet, att vi det äte.
9 Då sade de till honom: Hvar vill du, att vi skole bereda det?
10 Sade han till dem: Si, när I kommen in i staden, varder eder mötandes en man, som bär ena vattukruko; följer honom i huset, der han ingår;
11 Och säger husbondanom: Mästaren låter säga dig: Hvar är herberget, der jag må äta Påskalambet med mina Lärjungar?
12 Och han skall visa eder en storan sal bereddan; reder der till.
13 De gingo åstad, och funno som han dem sagt hade; och redde till Påskalambet.
14 Och då tid var, satte han sig ned, och de tolf Apostlar med honom.
15 Och han sade till dem: Jag hafver, med mycken åstundan, begärat äta detta Påskalambet med eder, förr än jag lider.
16 Ty jag säger eder, att jag härefter icke skall äta deraf, tilldess det fullkomnadt varder i Guds rike.
17 Och han tog kalken, tackade, och sade: Tager honom, och skifter eder emellan;
18 Ty jag säger eder, att jag icke skall dricka det af vinträ kommet är, tilldess Guds rike kommer.
19 Och han tog brödet; tackade, och bröt, och gaf dem, sägandes: Detta är min lekamen, som för eder gifven varder; det görer till min åminnelse;
20 Sammalunda ock kalken, efter Nattvarden, sägandes: Detta är kalken, det nya Testamentet i mitt blod, som för eder utgjutet varder.
21 Dock si, mins förrädares hand är med mig på bordet.
22 Och menniskones Son varder gångandes, efter som det beslutet är; dock ve den mennisko, af hvilko han varder förrådder.
23 Och de begynte fråga emellan sig, hvilken den var af dem som det göra skulle.
24 Så vardt ock en träta emellan dem, hvilkendera skulle synas vara ypperst.
25 Då sade han till dem: Verldslige Konungar regera; och de, som magtena hafva, kallas nådige herrar;
26 Men I icke så; utan den som störst är ibland eder, han skall vara som den yngste, och den der ypperst är, han vare såsom en tjenare.
27 Ty hvilkendera är större, den som sitter, eller den som tjenar? Är icke han som sitter? Men jag är midt ibland eder, såsom den som tjenar.
28 Men I ären de samme, som med mig blifvit hafven uti mina frestelser.
29 Och jag vill beställa eder riket, såsom min Fader hafver det beställt mig;
30 Att I skolen äta och dricka öfver mitt bord, i mitt rike; och skolen sitta på stolar, och döma tolf Israels slägter.
31 Och Herren sade: Simon, Simon, si, Satanas hafver begärat eder, att han skulle sålla eder såsom hvete;
32 Men, jag hafver bedit för dig, att din tro skall icke omintet varda; och när du nu omvänder äst, så styrk dina bröder.
33 Då sade han till honom: Herre, jag är redebogen gå med dig, både i häktelse och i döden.
34 Då sade han: Jag säger dig, Petre, i dag skall icke hanen gala, förr än du tre resor nekar att känna mig.
35 Och han sade till dem: När jag sände eder utan säck, utan skräppo, och utan skor, hafver eder något fattats? Då sade de: Intet.
36 Då sade han till dem: Men nu, ho som säck hafver, han tage honom, sammalunda ock skräppo; och den der icke hafver, han sälje sin kjortel, och köpe svärd.
37 Ty jag säger eder, att det ännu måste fullbordas på mig, som skrifvet är: Han är räknad ibland ogerningsmän; ty hvad som skrifvet är om mig, det hafver en ända.
38 Då sade de: Herre, si, här äro tu svärd. Då sade han till dem: Det är nog.
39 Och han gick ut, som hans seder var, till Oljoberget; och hans Lärjungar följde honom till det rummet.
40 Och då han kom dit, sade han till dem: Beder, att I icke kommen uti frestelse.
41 Och han gick ifrå dem vid pass ett stenkast, och föll ned på sin knä, och bad,
42 Sägandes: Fader, är så din vilje, tag denna drycken ifrå mig; dock likväl, ske icke min vilje, utan din.
43 Och syntes honom en Ängel af himmelen, och styrkte honom.
44 Och han vardt betagen af en mägta stor ångest, och bad länge; och hans svett var såsom blodsdroppar, löpande ned på jorden.
45 Och då han uppstod af bönene, och kom till sina Lärjungar, fann han dem sofvande af bedröfvelse;
46 Och sade till dem: Hvi sofven I? Står upp, och beder, att I icke kommen uti frestelse.
47 Vid han ännu talade, si, en hop med folk, och en utaf de tolf, som het Judas, gick för dem, och trädde fram till Jesum, till att kyssa honom.
48 Men Jesus sade till honom: Juda, förråder du menniskones Son med kyssande?
49 Då sågo de som när voro, hvad på färde var, och sade till honom: Herre, skole vi taga till svärds?
50 Och en af dem slog öfversta Prestens tjenare, och högg af hans högra öra.
51 Då svarade Jesus, och sade: Låter kommat härtill; och så tog han på hans öra, och helade honom.
52 Och Jesus sade till de öfversta Presterna, och föreståndarena i templet, och till de äldsta, som till honom komne voro: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och med stafrar;
53 Ändock jag hafver dagliga varit med eder i templet, och I kommen edra händer intet vid mig; men detta är edar stund, och mörksens magt.
54 Så grepo de honom, och ledden, och haden in i öfversta Prestens hus. Men Petrus följde långt efter.
55 Då gjorde de en eld midt i palatset, och såto dervid; och Petrus satte sig ibland dem.
56 Då en tjensteqvinna fick se honom sittandes vid ljuset, såg hon på honom, och sade: Denne var ock med honom.
57 Då nekade han honom, och sade: Qvinna, jag känner honom intet.
58 Och litet efter såg honom en annar, och sade: Du äst ock af dem. Men Petrus sade: Menniska, jag är det icke.
59 Och litet derefter, vid en timma, kom en annar, och sannade det samma, sägandes: Sannerliga var han ock med honom; ty han är ock en Galileisk man.
60 Och Petrus sade: Menniska, jag vet icke hvad du säger. Och i det samma, vid han ännu talade, gol hanen.
61 Och Herren vände sig om, och såg på Petrum; och då begynte Petrus tänka på Herrans ord, huru han honom sagt hade: Förr än hanen hafver galit, skall du tre resor neka mig.
62 Och Petrus gick ut, och gret bitterliga.
63 Och de män, som höllo Jesum, begabbade honom, och slogo honom;
64 Bundo för hans ögon, slogo hans ansigte, och frågade honom, sägande: Spå, ho är den som dig slog?
65 Och mycken annor förhädelse sade de till honom.
66 Och som det dagades, församlade sig de äldste i folket, och de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och hade honom in för sitt Råd,
67 Sägande: Äst du Christus, säg det oss? Och han sade till dem: Om jag eder det säger, så tron I det intet;
68 Frågar jag ock, så svaren I intet; ej heller släppen I mig.
69 Härefter skall menniskones Son sitta på Guds krafts högra hand.
70 Då sade de alle: Så äst du ju Guds Son? Sade han: I sägen att jag så är.
71 Då sade de: Hvarefter begärom vi ännu vittnesbörd? Vi hafve sjelfve hört det af hans mun.