17 Om nu någre af qvistarna äro afbrutne, och du, som var ett vildoljoträ, blef der inympad igen, och äst vorden delaktig af oljoträns rot och fetma;
18 Så beröm dig icke emot qvistarna. Om du berömmer dig, så bär ju icke du rotena, utan roten bär dig.
19 Så säger du då: Qvistarna äro afbrutne, på det jag skulle inympas.
20 Sant säger du; de äro afbrutne för otrones skull; men du äst ståndandes genom trona; var icke för stolt i ditt sinne, utan var i räddhåga.
21 Ty hafver Gud de naturliga qvistar icke skonat, se till, att han icke heller skonar dig.
22 Så se nu här Guds godhet och stränghet; strängheten på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du blifver i godhetene; annars varder du ock afhuggen;
23 Och de inympas igen, om de icke blifva i otrone; ty Gud är mägtig åter inympa dem.