1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 Skall sådant ordflöde bliva utan svar och en så stortalig man få rätt?
3 Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad, så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?
4 Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt, och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?
5 Nej, om allenast Gud ville tala och upplåta sina läppar till att svara dig,
6 om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter, huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått, då insåge du att Gud, dig till förmån, har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.
7 Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?
8 Hög såsom himmelen är den -- vad kan du göra? djupare än dödsriket -- vad kan du förstå?
9 Dess längd sträcker sig vidare än jorden, och i bredd överträffar den havet.
10 När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?
11 Han är ju den som känner lögnens män, fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.
12 Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd, som en vildåsnefåle kan födas till människa.
13 Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom,
14 om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,
15 ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.
16 Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.
17 Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.
18 Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.
19 Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest.
20 Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.