20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.