1 Nästa år, vid tiden då kungar drar ut i fält, sände David i väg Joab och med honom sina tjänare och hela Israel. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. Men David stannade kvar i Jerusalem.
2 Då hände det en kväll, när David hade stigit upp från sin bädd och gick omkring på taket till det kungliga palatset, att han från taket fick se en kvinna som badade. Kvinnan var mycket vacker.
3 David sände bud och hörde sig för om kvinnan. ”Det är Bat-Seba, dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria”, sade man.
4 David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
5 Men kvinnan hade blivit havande, och hon skickade bud till David och lät säga: ”Jag är havande”.
6 Då sände David bud till Joab: ”Skicka hetiten Uria till mig.” Joab skickade då Uria till David.
7 När Uria kom till honom, frågade David om det var väl med Joab och med folket och hur kriget gick.
8 Därefter sade David till Uria: ”Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter.” Uria lämnade då kungens palats, och kungen sände en gåva till honom.
9 Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus.
10 Man berättade det för David och sade: ”Uria har inte gått ner till sitt hus.” Då sade David till Uria: ”Du kommer ju från en resa. Varför gick du inte ner till ditt hus?”
11 Uria svarade David: ”Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra.”
12 Då sade David till Uria: ”Stanna här i dag också, i morgon ska jag sända ut dig.” Uria stannade då i Jerusalem den dagen och dagen därpå.
13 David bjöd in honom till sig och lät honom äta och dricka hos honom så att han blev berusad. Men på kvällen gick Uria ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus.
14 Nästa morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria.
15 I brevet skrev han: ”Ställ Uria längst fram där striden är som hårdast. Dra er sedan tillbaka från honom så att han blir slagen och dödad.”
16 Under belägringen av staden skickade Joab Uria till platsen där han visste att de tappraste männen var.
17 Stadens män gjorde ett utfall och gick i strid med Joab, och en del av folket, av Davids tjänare, föll. Även hetiten Uria stupade.
18 Då sände Joab bud och lät berätta för David allt som hade hänt under striden.
19 Han befallde budbäraren att säga: ”När du har talat om för kungen allt som hänt under striden,
20 blir kungen kanske upprörd och säger till dig: Varför gick ni så nära staden under striden? Visste ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren?
21 Vem var det som dödade Abimelek, Jerubbeshets son? Var det inte en kvinna som kastade ner en kvarnsten på honom från muren så att han dödades där i Tebes? Varför gick ni så nära muren? Då ska du säga: Din tjänare hetiten Uria är också död.”
22 Budbäraren gav sig i väg. När han kom fram berättade han för David allt som Joab hade sänt honom att säga.
23 Budbäraren sade till David: ”Männen överväldigade oss. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi slog tillbaka dem till stadsporten.
24 Då sköt skyttarna uppifrån muren på dina tjänare så att en del av kungens tjänare dog. Din tjänare hetiten Uria är också död.”
25 Då sade David till budbäraren: ”Så ska du säga till Joab: Låt det inte plåga dig, för svärdet slukar både den ene och den andre. Fullfölj med kraft belägringen av staden och förstör den. Och uppmuntra honom.”
26 När Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon dödsklagan efter honom.
27 När sorgetiden var över sände David bud och lät hämta henne till sitt hus. Hon blev hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon.