1 I den persiske kungen Koresh tredje regeringsår fick Daniel, som också kallades Belteshassar, en uppenbarelse. Uppenbarelsen är sann och gäller stor vedermöda. Han gav akt på ordet och fick insikt om synen.
2 Vid den tiden hade jag, Daniel, gått och sörjt i tre veckors tid.
3 Jag åt inga läckerheter, kött och vin kom inte i min mun, och jag smorde mig inte med olja förrän de tre veckorna hade gått.
4 På den tjugofjärde dagen i första månaden var jag vid stranden av den stora floden Tigris.
5 När jag såg upp fick jag se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld från Ufas runt midjan.
6 Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor och hans armar och ben som glänsande koppar. Ljudet av hans ord var som ett väldigt dån.
7 Jag, Daniel, var den ende som såg synen. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av stark skräck så att de flydde och gömde sig.
8 Jag blev ensam kvar, och när jag såg den mäktiga synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att jag blev likblek, och jag hade ingen kraft kvar.
9 Då hörde jag ljudet av hans ord, och när jag hörde det föll jag bedövad ner med ansiktet mot jorden.
10 Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp på mina darrande knän och händer.
11 Sedan sade han till mig: ”Daniel, du högt älskade man, ge akt på de ord som jag talar till dig och res dig upp på fötterna, för jag har nu blivit sänd till dig.” När han sade detta till mig reste jag mig bävande upp.
12 Han sade till mig: ”Var inte rädd, Daniel. Redan från första dagen när du vände ditt hjärta till att förstå och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord varit hörda, och jag har nu kommit på grund av dina ord.
13 Fursten över Persiens rike stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, till min hjälp, och jag blev kvar där hos Persiens kungar.
14 Men nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som ska hända ditt folk i kommande dagar, för synen syftar på framtiden.”
15 Medan han talade så till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum.
16 Och se, han som var lik en människoson rörde vid mina läppar. Då öppnade jag min mun och sade till honom som stod framför mig: ”Min herre, på grund av synen har jag gripits av stark ångest och har ingen kraft kvar.
17 Och hur skulle en sådan som jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som min herre? Jag har ingen kraft kvar i mig och kan inte andas längre.”
18 Han som såg ut som en människa rörde då vid mig igen och styrkte mig.
19 Han sade: ”Var inte rädd, du högt älskade man! Frid vare med dig, var stark, ja, var stark!” När han talade med mig kände jag mig styrkt och sade: ”Tala, min herre, för du har styrkt mig.”
20 Då sade han: ”Förstår du varför jag har kommit till dig? Men jag måste strax vända tillbaka för att kämpa mot fursten över Persien, och när jag drar bort från honom kommer fursten över Grekland.
21 Men jag vill berätta för dig vad som är skrivet i sanningens bok. Ingen enda hjälper mig mot dessa utom Mikael, er furste.