17 Trädet som du såg, som var stort och väldigt och så högt att det nådde till himlen och syntes över hela jorden,
18 med så vackert lövverk och så mycket frukt att det hade föda åt alla, trädet som markens djur bodde under och på vars grenar himlens fåglar hade sina nästen,
19 det är du själv, o konung. Du har blivit stor och väldig, din storhet har vuxit och når upp till himlen och ditt välde sträcker sig till jordens ände.
20 Men kungen såg en helig väktare stiga ner från himlen och säga: ’Hugg ner trädet och förstör det. Men stubben ska lämnas kvar med rötterna i jorden, bunden med kedjor av järn och koppar bland markens gräs. Den ska fuktas av himlens dagg och ha sin lott bland markens djur, tills sju tider har gått fram över honom.’
21 Detta betyder, o konung, och det är den Högstes beslut som har drabbat min herre kungen:
22 Du ska bli utstött från människorna och bo bland markens djur och äta gräs som en oxe och fuktas av himlens dagg. Sju tider ska gå fram över dig, tills du har insett att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill.
23 Men att det befalldes att trädets stubbe med rötterna skulle lämnas kvar, det betyder att du ska få tillbaka ditt rike när du har insett att det är himlen som har makten.