1 Darejavesh fann det lämpligt att sätta hundratjugo satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i riket.
2 Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. Inför dem skulle satraperna avlägga räkenskap så att kungen inte skulle lida någon förlust.
3 Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, för han hade en ande utan like, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket.
4 Då försökte de andra furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i det som gällde riket. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst. Det fanns varken försumlighet eller ohederlighet hos honom.
5 Då sade männen: ”Vi lär inte hitta något att anklaga den där Daniel för, ifall det inte gäller hans gudsdyrkan.”
6 Därefter skyndade furstarna och satraperna i väg till kungen och sade till honom: ”Må du leva för evigt, kung Darejavesh!
7 Rikets alla furstar, guvernörer och satraper, rådsherrar och ståthållare har enats om att det bör antas en kunglig förordning och utfärdas ett påbud: Den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen.