5 Då sade männen: ”Vi lär inte hitta något att anklaga den där Daniel för, ifall det inte gäller hans gudsdyrkan.”
6 Därefter skyndade furstarna och satraperna i väg till kungen och sade till honom: ”Må du leva för evigt, kung Darejavesh!
7 Rikets alla furstar, guvernörer och satraper, rådsherrar och ståthållare har enats om att det bör antas en kunglig förordning och utfärdas ett påbud: Den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen.
8 Så utfärda nu, o konung, ett påbud och sätt upp en skrivelse som efter Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.”
9 Kung Darejavesh gjorde så och lät sätta upp ett skriftligt påbud.
10 Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus. På övervåningen hade han fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen och bad och tackade sin Gud, precis som han tidigare brukat göra.
11 Då kom männen instormande och fann Daniel i färd med att be och åkalla sin Gud.