1 Detta är de ord som Mose talade till hela Israel i öknen på andra sidan Jordan, på hedmarken mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab.
2 Det är elva dagsresor från Horeb längs vägen över Seirs bergsbygd till Kadesh-Barnea.
3 I det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, talade Mose till Israels barn allt som Herren hade befallt honom att säga dem.
4 Det var efter att han hade slagit Sichon, amoreernas kung som bodde i Heshbon, och Og, Bashans kung som bodde i Ashtarot vid Edrei.
5 På andra sidan Jordan i Moabs land började Mose förklara denna undervisning. Han sade:
6 Herren vår Gud talade till oss vid Horeb och sade: ”Ni har stannat länge nog vid detta berg.
7 Bryt nu upp och gå till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Negev och i kustlandet vid havet. Gå till kananeernas land och till Libanon ända till den stora floden, floden Eufrat.
8 Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem.”
9 På den tiden sade jag till er: ”Jag kan inte bära er ensam.
10 Herren er Gud har förökat er, och se, i dag är ni lika talrika som stjärnorna på himlen.
11 Må Herren, era fäders Gud, föröka er tusenfalt och välsigna er, så som han har lovat er.
12 Men hur ska jag ensam kunna bära era bekymmer, bördor och tvister?
13 Utse åt er visa, förståndiga och kunniga män inom era stammar, så ska jag sätta dem till huvudmän över er.”
14 Ni svarade mig: ”Ditt förslag är gott.”
15 Då tog jag huvudmännen i era stammar, visa och kunniga män, och satte dem till huvudmän över er. De blev befälhavare över tusen, över hundra, över femtio eller över tio, och förmän i era stammar.
16 Vid den tiden befallde jag era domare och sade: ”Hör efter vad tvisten gäller mellan era bröder och döm rättvist mellan en man och hans bror eller främlingen hos honom.
17 När ni dömer ska ni inte vara partiska utan lyssna både till den ringe och den höge. Ni ska inte frukta för någon människa, för domen tillhör Gud. Och om något fall blir för svårt för er, ska ni lägga fram det för mig så att jag får höra det.”
18 Jag befallde er på den tiden allt ni skulle göra.
19 Vi bröt upp från Horeb och vandrade genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni har sett, på vägen till amoreernas bergsbygd, så som Herren vår Gud hade befallt oss. Och vi kom till Kadesh-Barnea.
20 Där sade jag till er: ”Ni har nu kommit till amoreernas bergsbygd som Herren vår Gud vill ge oss.
21 Se, Herren din Gud har lagt landet framför dig. Dra dit upp och inta det så som Herren, dina fäders Gud, har befallt dig. Var inte rädd eller modlös.”
22 Då kom ni alla fram till mig och sade: ”Låt oss sända i väg några män framför oss som kan utforska landet åt oss, och sedan komma tillbaka till oss med uppgift om vägen vi ska ta dit upp och om de städer vi ska komma till.”
23 Jag tyckte att förslaget var gott, och jag tog ut tolv män bland er, en från varje stam.
24 De gav sig i väg och drog upp till Bergsbygden och kom till Druvdalen och spejade i landet.
25 De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade sin rapport till oss och sade: ”Det är ett gott land som Herren vår Gud ger oss.”
26 Men ni ville inte dra dit upp utan trotsade Herren er Guds befallning.
27 Ni klagade i era tält och sade: ”Herren hatar oss, därför har han fört oss ut ur Egyptens land och gett oss i amoreernas hand för att förgöra oss.
28 Vart ska vi ta vägen? Våra bröder har gjort oss modlösa, för de säger: Folket är större och resligare än vi, städerna är stora och befästa upp till himlen, och dessutom såg vi anakiter där.”
29 Då svarade jag er: ”Bli inte förskräckta, var inte rädda för dem!
30 Herren er Gud som går framför er ska själv strida för er, precis som han gjorde för er i Egypten inför era ögon.
31 Och i öknen såg du hur Herren din Gud bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats.”
32 Men trots detta trodde ni inte på Herren er Gud,
33 som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er – om natten i eld för att visa er vägen ni skulle gå och om dagen i molnskyn.
34 När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed:
35 ”Ingen av dessa män i detta onda släkte ska få se det goda land som jag med ed har lovat att ge era fäder,
36 ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han ska få se det, och åt honom och hans barn ska jag ge det land som han har satt sin fot på, därför att han i allt har följt Herren.”
37 Också på mig blev Herren vred för er skull. Han sade: ”Inte heller du ska komma dit in.
38 Josua, Nuns son, din tjänare, han ska komma dit in. Ge honom mod, för han ska dela landet åt Israel som arv.
39 Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de ska komma dit in. Åt dem ska jag ge landet, och de ska ta det i besittning.
40 Men ni ska vända om och bege er mot öknen i riktning mot Röda havet.”
41 Då svarade ni mig: ”Vi har syndat mot Herren. Vi vill dra upp och strida, precis som Herren vår Gud har befallt oss.” Och var och en spände på sig sina vapen och tänkte att det skulle vara lätt att dra upp mot bergsbygden.
42 Men Herren sade till mig: ”Säg till dem: Ni ska inte gå dit upp och ge er in i strid så att ni blir slagna av era fiender, för jag är inte med er.”
43 Jag talade till er, men ni lyssnade inte på mig utan trotsade Herrens befallning och drog i övermod upp mot bergsbygden.
44 Och amoreerna som bodde i den bergsbygden drog ut mot er och jagade er som bin gör, och slog er i Seir och drev er ända till Horma.
45 Då vände ni tillbaka och ni grät inför Herrens ansikte. Men Herren hörde inte er röst, han lyssnade inte till er.
46 Därför måste ni stanna i Kadesh så många dagar som ni gjorde.