2 ”Aldrig!” svarade Jonatan. ”Du ska inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så ska inte ske.”
3 Men David försäkrade med ed och sade: ”Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan ska inte få veta det, så att han inte blir bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden.”
4 Då sade Jonatan till David: ”Vad du än önskar ska jag göra för dig.”
5 David sade till Jonatan: ”I morgon är det nymånad, och då skulle jag egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll.
6 Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att få skynda i väg till sin stad Betlehem, där hela släkten nu firar sin årliga offerfest.
7 Om han säger: ’Bra!’, då kan din tjänare vara trygg. Men blir han arg, så vet du att han har ont i sinnet.
8 Visa nu godhet mot din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om det finns skuld hos mig, så döda mig du! Varför föra mig till din far?”