21 David hade sagt: ”Det var meningslöst att jag skyddade allt han har där i öknen så att inget försvann av allt han äger. Han har lönat gott med ont.
22 Må Gud straffa Davids fiender både nu och i framtiden: Jag tänker inte låta en enda man av alla dem som är hans leva till morgonen.”
23 När Abigail fick se David, steg hon genast ner från åsnan och föll ner på sitt ansikte inför David och bugade sig mot marken.
24 Hon föll ner för hans fötter och sade: ”Det är jag, min herre, som bär skulden. Men låt din tjänarinna få tala till dig, och lyssna till din tjänarinnas ord.
25 Herre, bry dig inte om denne onde Nabal, för han är som hans namn betyder. Dåre heter han, och dårskap är han full av. Men jag, din tjänarinna, såg inte männen som du, min herre, sände.
26 Och nu, min herre, så sant Herren lever och så sant du själv lever: Herren har hindrat dig från att dra på dig blodskuld och ta rätten i egna händer. Må nu dina fiender och de som söker min herres olycka bli som Nabal.
27 Och låt nu denna välsignelsegåva som din tjänarinna har med till min herre ges åt männen som följer min herre.