1 När Israel var ung fick jag honom kär,och ut ur Egyptenkallade jag min son.
2 Men ju mer man kallar dem, desto mer drar de sig undan.De offrar åt baalernaoch tänder rökelseåt avgudabilderna.
3 Ändå var det jag som lärde Efraim att gåoch som tog dem i mina armar.Men de förstod inteatt jag ville hela dem.
4 Med lena band drog jag dem, med kärlekens band.Jag var för dem lik den somlättar oket över deras nackar,jag böjde mig ner till democh gav dem mat.
5 De ska inte få vända tillbakatill Egyptens land,utan Assur ska bli deras kungeftersom de vägradeatt omvända sig.
6 Svärdet ska rasa i deras städer och förstöra deras bommaroch frossa omkring sigför deras onda planers skull.
7 Mitt folk hänger fast vid sin otrohet mot mig,och hur man än kallar demtill den som är därovan,upphöjer ändå ingen honom.
8 Hur ska jag kunna överge dig, Efraim?Ska jag lämna dig, Israel?Hur ska jag kunna göra med digsom med Admaoch behandla dig som Sebojim?Mitt hjärta vänder sig i mig,all min barmhärtighet vaknar.
9 Jag vill inte utföra min brinnande vrede,jag vill inte ödelägga Efraim igen,för jag är Gudoch inte en människa.Jag är helig bland eroch vill inte komma med vrede.
10 Herren ska de följa,och han ska ryta som ett lejon.Han ska ryta och barnen ska kommamed bävan västerifrån.
11 De ska komma med bävan som fåglar från Egyptenoch som duvor från Assurs land,och jag ska låta dem bo i sina hus,säger Herren.
12 Efraim har omgett mig med lögn, Israels hus med svek.Juda är ännu trolös mot Gud,mot den Allraheligaste,den Trofaste.