1 Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse. Det hände i månaden Kislev i det tjugonde året, när jag var i Susas borg,
2 att Hanani, en av mina bröder, och några andra män kom från Juda. Jag frågade dem om judarna, de som räddats och som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem.
3 De sade till mig: ”De som är kvar efter fångenskapen befinner sig i provinsen och lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är nedriven och portarna är nerbrända.”
4 När jag hörde det satte jag mig ner och grät. Jag sörjde i flera dagar och fastade och bad inför himlens Gud.
5 Jag sade: ”O Herre, himlens Gud, du store och fruktansvärde Gud som håller fast vid förbundet och ger nåd åt dem som älskar dig och håller dina bud.
6 Låt ditt öra lyssna och dina ögon vara öppna så att du nu hör din tjänares bön. Dag och natt ber jag till dig för Israels barn, dina tjänare, och bekänner de synder som vi Israels barn har begått mot dig. Även jag och min faders hus har syndat.
7 Vi har syndat mycket mot dig och inte hållit fast vid de bud, stadgar och lagar som du gav din tjänare Mose.
8 Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose när du sade: Om ni är trolösa ska jag skingra er bland folken.
9 Men om ni vänder om till mig och håller fast vid mina bud och följer dem, då vill jag, även om ni vore fördrivna till himlens ände, samla er därifrån och föra er till den plats som jag har utvalt för att låta mitt namn bo där.
10 De är dina tjänare och ditt folk, som du har befriat genom din väldiga kraft och din starka hand.
11 O, Herre, låt ditt öra lyssna till din tjänares bön och till dina tjänares bön, de som har sin glädje i att frukta ditt namn. Låt din tjänare ha framgång idag och låt honom finna barmhärtighet inför denne man.” Jag var då munskänk hos kungen.