1 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias ner tillsammans med några äldste och en advokat, en viss Tertullus, och de framförde sina anklagelser mot Paulus inför ståthållaren.
2 När Paulus kallats in började Tertullus anklaga honom och säga:
3 "Högt ärade Felix! Tack vare dig och ditt ledarskap har det länge rått fred, och detta folk har överallt och på alla sätt fått det mycket bättre. Detta erkänner vi med största tacksamhet.
4 För att inte besvära dig alltför länge, ber jag att du i din godhet lyssnar till vad vi i korthet har att säga.
5 Vi har nämligen funnit att den här mannen är en samhällsfara som sprider oro bland judar över hela världen. Han är en ledare för nasareernas sekt,
6 och han har till och med försökt vanhelga templet. Därför grep vi honom.
8 När du förhör honom kan du själv få klarhet i allt det vi anklagar honom för."
9 Judarna instämde och påstod att det var på det sättet.
10 Ståthållaren gav nu tecken åt Paulus att tala, och han svarade: "Eftersom jag vet att du i många år har varit domare för detta folk, försvarar jag min sak med tillförsikt.
11 Du kan själv få bekräftat att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbe.
12 Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller sprida oro bland folket,
13 och de kan inte heller bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för.
14 Men detta bekänner jag för dig: att jag enligt Vägen, som de kallar en sekt, tjänar mina fäders Gud på så sätt att jag tror på allt som står skrivet i lagen och hos profeterna.
15 Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga ska uppstå en gång.
16 Därför strävar jag också själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor.
17 Efter flera år kom jag tillbaka för att överlämna gåvor åt mitt folk och frambära offer.
18 Då fann de mig i templet när jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult.
19 Men där fanns några judar från Asien, och egentligen borde de stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig.
20 Annars får dessa män själva tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför Stora rådet,
21 om det inte var denna enda sak som jag ropade när jag stod bland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står här anklagad inför er."
22 Felix, som mycket väl kände till Vägen, sköt nu upp rättegången och sade: "När befälhavaren Lysias kommer hit ner ska jag avgöra målet."
23 Han befallde officeren att hålla Paulus i förvar men samtidigt ge honom viss lättnad och inte hindra någon av hans vänner från att hjälpa honom.
24 Några dagar senare kom Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på Kristus Jesus.
25 Men när Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, blev Felix förskräckt och sade: "Gå din väg för den här gången. När jag får tid ska jag kalla på dig."
26 Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar. Därför lät han ofta hämta honom och samtalade med honom.
27 När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Och då Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus bli kvar i fängelset.