1 Sedan Hiskia i trohet hade utfört detta kom Sanherib, kungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade de befästa städerna och tänkte erövra dem åt sig.
2 När Hiskia såg att Sanherib kom för att anfalla Jerusalem,
3 rådgjorde han med sina furstar och sina tappra män om att täppa till vattnet i de källor som låg utanför staden, och de hjälpte honom med detta.
4 Mycket folk samlades, och man täppte till alla källorna och dämde för bäcken som flöt genom trakten, ty de sade: "Varför skall de assyriska kungarna komma och finna mängder av vatten?"
5 Han tog också mod till sig och byggde upp muren överallt där den hade raserats, byggde tornen högre och uppförde en annan mur längre ut, befäste Millo i Davids stad och tillverkade skjutvapen och sköldar i stor mängd.
6 Och han tillsatte krigsbefäl över folket och kallade dem samman till sig på den öppna platsen vid stadsporten, uppmuntrade dem och sade:
7 "Var frimodiga och starka! Frukta inte och var inte förfärade för kungen i Assyrien och för hela den skara han har med sig, ty med oss är en som är större än den som är med honom.
8 Med honom är en arm av kött, men med oss är Herren, vår Gud, och han skall hjälpa oss och föra våra krig." Och folket fick nytt mod genom det som Hiskia, Juda kung, hade talat.
9 Den assyriske kungen Sanherib, som med hela sin krigshär låg framför Lakish, sände sina tjänare till Jerusalem, till Hiskia, Juda kung, och till alla dem av Juda som fanns i Jerusalem och lät säga:
10 "Så säger Sanherib, kungen i Assyrien: Vad är det ni förtröstar på, eftersom ni stannar kvar i det belägrade Jerusalem?
11 Är det inte Hiskia som bedrar er, så att ni kommer att dö genom hunger och törst? Han säger ju: Herren, vår Gud, skall rädda oss undan den assyriske kungens hand.
12 Är det inte Hiskia som har avskaffat hans offerhöjder och altaren och sagt till Juda och Jerusalem: Inför ett enda altare skall ni tillbe, och på detta skall ni tända offereld?
13 Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i andra länder? Har väl de gudar som dyrkas av folken i dessa länder någonsin kunnat befria sina länder ur min hand?
14 Ja, vilket bland alla dessa folk, som mina fäder har gett till spillo, har haft någon gud som förmått rädda sitt folk ur min hand? Men ni menar att er Gud förmår rädda er ur min hand.
15 Nej, låt inte Hiskia lura och bedra er och tro inte på honom, för ingen gud hos något folk eller i något rike har förmått befria sitt folk ur min hand eller ur mina fäders hand. Hur mycket mindre skall då er Gud kunna befria er ur min hand!"
16 Sanheribs tjänare talade ännu mer mot Herren Gud och mot hans tjänare Hiskia.
17 Han skrev också ett brev för att håna Herren, Israels Gud, och sade om honom: "Lika lite som de gudar som dyrkas av folken i de andra länderna har kunnat rädda sina folk ur min hand, lika lite skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk ur min hand."
18 Och till Jerusalems folk, till dem som stod på muren, ropade de med hög röst på judiska för att skrämma dem och göra dem modlösa, så att de sedan skulle kunna inta staden.
19 Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de främmande folkens gudar, som är verk av människohänder.
20 Under tiden bad kung Hiskia och profeten Jesaja, Amos son, och ropade till himlen.
21 Då sände Herren en ängel som förgjorde hela hären och furstarna och befälhavarna i den assyriske kungens läger, så att han med skam vände tillbaka till sitt land. När han gick in i sin guds hus blev han där nerhuggen med svärd av sina egna söner.
22 Och Herren räddade Hiskia och Jerusalems invånare ur den assyriske kungen Sanheribs hand och ur alla andras hand, och han beskyddade dem på alla sidor.
23 Många förde gåvor till Herren i Jerusalem och dyrbara gåvor till Hiskia, Juda kung, och Hiskias anseende växte efter detta hos alla hednafolk.
24 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Han bad då till Herren, och Herren svarade honom och gav honom ett tecken.
25 Men Hiskia återgäldade inte det goda som han hade fått, utan hans hjärta blev högmodigt, och därför kom vrede över honom och över Juda och Jerusalem.
26 Men när Hiskia ödmjukade sig mitt i sitt hjärtas högmod och Jerusalems invånare med honom, drabbade Herrens vrede dem inte i Hiskias dagar.
27 Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor. Han byggde sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, för väldoftande kryddor och för sköldar och alla slags dyrbara gåvor.
28 Han uppförde också förrådshus för säd, vin och olja samt stall för allt slags boskap, och han skaffade hjordar för sina fållor.
29 Vidare byggde han städer och förvärvade en mängd får och nötboskap. Gud hade givit honom mycket stora rikedomar.
30 Det var också Hiskia som täppte till Gihonvattnets övre källa och ledde vattnet neråt, väster om Davids stad. Hiskia lyckades i allt han företog sig.
31 Och när sändebuden kom från Babels furstar, de som var utsända till honom för att höra sig för om det under som hade skett i landet, lämnade Gud honom för att pröva honom och få veta allt som var i hans hjärta.
32 Vad som mer finns att säga om Hiskia och om hans gudfruktiga gärningar, det är skrivet i "Profeten Jesajas, Amos sons, syner", i boken om Judas och Israels kungar.
33 Hiskia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom på den plats där man går upp till Davids hus gravar. Hela Juda och Jerusalems invånare bevisade honom ära vid hans död. Hans son Manasse blev kung efter honom.