1 Joram, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Josafats, Juda kungs, artonde regeringsår och regerade i tolv år.
2 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon men inte som hans far och mor, ty han skaffade bort den baalsstaty som hans far hade låtit göra.
3 Men han höll fast vid de synder genom vilka Jerobeam, Nebats son, hade kommit Israel att synda. Från dessa avstod han inte.
4 Mesa, kungen i Moab, som hade stora fårhjordar, hade i skatt till kungen i Israel betalat 100 000 lamm och ull av 100 000 baggar.
5 Men när Ahab var död, gjorde kungen i Moab uppror mot kungen i Israel.
6 Då drog kung Joram ut från Samaria och inmönstrade hela Israel.
7 Sedan sände han bud till Josafat, kungen i Juda, och lät säga: "Kungen i Moab har gjort uppror mot mig. Vill du gå med mig för att strida mot Moab?" Han svarade: "Ja, jag vill dra dit upp - jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!"
8 Han frågade: "Vilken väg skall vi dra dit upp?" Han svarade: "Vägen genom Edoms öken."
9 Så drog de ut, kungen i Israel, kungen i Juda och kungen i Edom. Men när de vandrat omkring i sju dagar fanns det inte längre något vatten, varken för hären eller för djuren som de förde med sig.
10 Då sade Israels kung: "Så olyckligt att Herren skulle kalla samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!"
11 Men Josafat sade: "Finns det ingen Herrens profet här, så att vi kan fråga Herren genom honom?" Då svarade en av de tjänare som Israels kung hade med sig: "Elisa, Safats son, finns här, han som brukade hälla vatten över Elias händer."
12 Josafat sade: "Hos honom är Herrens ord." Israels kung och Josafat och Edoms kung gick då ner till honom.
13 Men Elisa sade till Israels kung: "Vad har jag med dig att göra? Gå du till din fars profeter och till din mors profeter." Israels kung svarade honom: "Nej, Herren har kallat samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!"
14 Då sade Elisa: "Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: Om det inte vore för Josafats skull, Juda kung, så skulle jag inte bry mig om dig eller ens se åt dig.
15 Men hämta nu hit åt mig en man som spelar harpa." Och när harpospelaren spelade kom Herrens hand över honom.
16 Han sade: "Så säger Herren: Gräv grop vid grop i denna dal.
17 Ty så säger Herren: Ni skall inte märka någon vind eller se något regn, men ändå skall dalen bli full med vatten, så att både ni själva, er boskap och era övriga djur får att dricka.
18 Men Herren anser inte detta vara nog, utan han skall också ge Moab i er hand.
19 Ni skall inta alla befästa städer och alla andra viktiga städer. Ni skall hugga ner alla goda träd och alla vattenkällor skall ni täppa igen. Och all bördig åkermark skall ni fördärva med stenar."
20 Och se, på morgonen, vid den tid då matoffret frambärs, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten.
21 Hela Moab hade hört att kungarna hade dragit upp för att strida mot dem. Och alla som var i vapenför ålder eller däröver hade kallats samman och stod vid gränsen.
22 När de steg upp tidigt på morgonen och solen lyste på vattnet, såg det ut för moabiterna som om vattnet framför dem var rött som blod.
23 Då sade de: "Det är blod! Kungarna har säkert kommit i strid och dödat varandra. Nu till plundring, Moab!"
24 Men när de kom till Israels läger bröt israeliterna fram och slog moabiterna, som flydde för dem. Och de drog in i landet och slog moabiterna.
25 De förstörde städerna och på all bördig åkermark kastade de var och en sin sten till dess den var övertäckt. Alla vattenkällor täppte de till och alla goda träd fällde de. Till slut återstod endast stenarna av Kir Hareset. Slungkastarna omringade staden och besköt den.
26 När Moabs kung såg att han inte kunde stå emot i striden, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men de kunde inte.
27 Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom som brännoffer på muren. En våldsam vrede kom då över Israel som bröt upp och lämnade honom i fred och vände tillbaka till sitt land igen.