1 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman. Han var son till en sköka, och hans far hette Gilead.
2 Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: "Du skall inte få dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna."
3 Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom.
4 En tid därefter gav sig ammoniterna i strid med Israel.
5 Men när ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob.
6 De sade till Jefta: "Kom och bli vår anförare, så skall vi strida mot ammoniterna."
7 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: "Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu, då ni är i nöd?"
8 De äldste i Gilead svarade honom: "Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du skall bli huvud över oss alla som bor i Gilead."
9 Jefta svarade de äldste i Gilead: "Om ni för mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så skall jag sedan vara ert huvud."
10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: " Herren är vittne mellan oss, om vi inte gör som du har sagt."
11 Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt vad han hade sagt inför Herren i Mispa.
12 Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: "Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?"
13 Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: "När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge mig nu frivilligt tillbaka detta."
14 På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung
15 och sade till honom: "Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna.
16 Ty när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh,
17 skickade Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom hörde inte på detta. De skickade också bud till kungen i Moab, men denne ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh.
18 Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, ty Arnon var gräns mot Moab.
19 Sedan skickade Israel budbärare till Sichon, amoreernas kung, kungen i Hesbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område.
20 Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gav han sig i strid med Israel.
21 Men Herren, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand, så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde.
22 De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan.
23 När nu Herren, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning!
24 Är det inte så att vad din gud Kemosh ger dig till besittning, det tar du i besittning? Och allt vad Herren, vår Gud, har gett oss, det tar vi i besittning.
25 Skulle du vara så mycket bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Vågade han inlåta sig i tvist med Israel eller ge sig i strid med dem?
26 Israel har i trehundra år bott i Hesbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då under den tiden inte tagit tillbaka detta från oss?
27 Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, skall i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna."
28 Men ammoniternas kung hörde inte på vad Jefta sade till honom genom sändebuden.
29 Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna.
30 Jefta gav ett löfte till Herren och sade: "Om du ger ammoniterna i min hand,
31 lovar jag att vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra Herren. Jag skall offra honom till brännoffer."
32 Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand.
33 Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.
34 När sedan Jefta kom till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med pukor och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter.
35 När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: "O, min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar elände över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte och kan inte ta tillbaka mitt ord."
36 Hon svarade honom: "Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender, ammoniterna."
37 Hon sade vidare till sin far: "Men uppfyll en begäran: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor."
38 Han svarade henne: "Du får gå." Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.
39 Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde då med henne efter löftet han hade givit. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel,
40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.