1 Det hände i månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, då vin stod framför kungen, att jag tog vinet och gav det åt honom. Och jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom.
2 Han frågade mig: "Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon hjärtesorg." Då blev jag mycket rädd
3 och jag sade till honom: "Må konungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, när den stad där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?"
4 Kungen sade till mig: "Vad är det då du begär? Då bad jag till himmelens Gud,
5 och svarade sedan kungen: "Om det behagar konungen och om din tjänare funnit nåd inför dig, så sänd mig till Juda, till den stad där mina fäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen."
6 Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: "Hur länge varar din resa, och när kommer du tillbaka?" Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända iväg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom.
7 Jag sade till honom: "Om konungen finner för gott, så må man ge mig brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden, så att de låter mig fara igenom sitt land till dess jag kommer till Juda,
8 och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv skall bo." Kungen gav mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig.
9 När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden, gav jag dem kungens brev. Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare.
10 Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia hörde detta, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl.
11 Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar.
12 Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Det djur jag red på var det enda jag hade med mig.
13 Om natten drog jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nerbrutna och portarna var förtärda av eld.
14 Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där var det inte möjligt för djuret att komma fram med mig.
15 Då begav jag mig uppför dalen om natten och undersökte muren och återvände sedan in genom Dalporten och var så tillbaka.
16 Föreståndarna visste inte vart jag hade gått och vad jag gjorde, ty jag hade hittills inte nämnt något för judarna, prästerna, de förnäma männen, föreståndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet.
17 Men nu sade jag till dem: "Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom och låt oss bygga upp Jerusalems mur, så att vi inte längre behöver utstå förakt."
18 Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: "Låt oss stå upp och bygga!", och de fattade mod för det goda verket.
19 Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Gesem hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: "Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?"
20 Då svarade jag dem: "Himmelens Gud skall låta det gå oss väl, och vi hans tjänare skall börja bygga. Men ni har ingen del eller rätt i Jerusalem eller anknytning dit."