1 När Efraim talade bävade man,han var en furste i Israel.Men han drog på sig skuld genom Baaloch han dog.
2 Nu fortsätter de att synda.De har gjutit sig gudabilder,gjort avgudar av sitt silver efter bästa förmåga,hantverkares alster alltihop.Till dem skall ni offra, säger de.Människor kysser kalvar!
3 Därför skall de bli som morgondimman,dagg som snabbt försvinner,agnar som blåser bort från tröskplatsen,rök ur ett fönster.
4 Men jag är Herren, din Gud,ända från Egypten.Du känner ingen annan Gud än mig,ingen kan rädda utom jag.
5 Det var jag som vallade dig i öknen,i torkans land.
6 När de betade blev de mätta,de blev mätta och övermodiga,och därför glömde de mig.
7 Då blev jag som ett lejon mot dem,jag lurar som en leopard vid vägen.
8 Jag kommer emot demsom en björn som mist sina ungaroch river upp deras bröstkorg.Där slukar jag dem som en lejoninna,ett vilddjur som sliter dem i stycken.
9 Jag förgör dig, Israel!Vem kan hjälpa dig?
10 Var är nu din kung,han som skulle rädda dig?Var är alla dina furstar,de som skulle härska över dig?Och du som sade: »Ge mig kung och furstar!«
11 I vrede ger jag dig kungar,och i raseri tar jag bort dem.
12 Efraims brott bevaras,jag har hans synd i förvar.
13 När födslovärkarna sätter inär han ett oförståndigt barn:när tiden är inneär det inte framme vid öppningen.
14 Skulle jag lösa dem ur dödsrikets grepp,skulle jag befria dem från döden?Död, kom med din pest!Dödsrike, kom med din farsot!Min medkänsla är borta.
15 Bäst han blomstrar bland sina bröderskall östanvinden komma,Herrens vind blåsa upp från öknen.Då torkar hans brunn,då sinar hans källa.Hans skatter skall rövas,alla hans dyrbarheter.