1 På grund av de synder som ni har begått mot Gud kommer ni nu att föras som fångar till Babylon av babyloniernas kung Nebukadnessar.
2 När ni så har kommit till Babylon skall ni bli kvar där i många år, i sju generationers tid, men sedan skall jag låta er komma lyckligen därifrån.
3 I Babylon kommer ni att få se gudar av silver, guld och trä, som bärs omkring på människors axlar och väcker hedningarnas fruktan.
4 Akta er då, så att ni inte tar efter det främmande folket och grips av samma fruktan för dessa gudar,
5 när ni ser dem hyllas av folkmassan som går före och efter. Säg i stället för er själva: »Det är dig, vår härskare, som vi skall tillbe.«
6 Ty min ängel följer er, och han skyddar era liv.
7 Dessa gudar har tungor som polerats av träsnidare och är överdragna med guld och silver, men alltsammans är bländverk, och de kan inte tala.
8-9 Man tillverkar diadem av guld som åt en kokett flicka och sätter dem på sina gudars huvuden. Det händer också att prästerna smusslar undan guld och silver från sina gudar och använder det för egen räkning
10 och till och med betalar med det på horhusen. De styr ut dem i fina kläder som om de var människor, dessa gudar av silver och guld och trä,
11 som inte själva kan skydda sig mot rost och röta. De är klädda i purpurdräkter,
12 men man måste torka av deras ansikten för dammets skull som finns i rummet och lägger sig tjockt på dem.
13 Fast en sådan gud bär spira liksom härskaren över ett land, kan han inte avrätta den som gör honom något för när.
14 Även om han har dolk eller yxa i höger hand är han värnlös mot krig och rövare. Av detta framgår att de inte är gudar; känn ingen fruktan för dem.
15 Ett vanligt redskap blir obrukbart när det går sönder,
16 och lika värdelösa är deras gudar, där de sitter i sina tempel med ögonen fulla av damm från de besökandes fötter.
17 Om någon förbrutit sig mot kungen spärras palatset av sedan han förts dit för att avrättas, och på samma vis stänger prästerna till deras tempel med portar och lås och bommar för att de inte skall plundras av rövare.
18 Åt gudarna tänder de fler lampor än åt sig själva, fast de inte kan se en enda.
19 De är som bjälkar i ett hus, men deras så kallade hjärtan blir uppfrätta: småkryp ur jorden gnager sönder dem själva och deras kläder utan att de märker det.
20 De blir svarta i ansiktet av röken i rummet.
21 Fladdermöss och svalor och andra fåglar kommer flygande och sätter sig på deras kroppar och huvuden, och katterna också.
22 Av detta kan ni förstå att de inte är gudar; frukta dem inte.
23 Förgyllningen som de är prydda med kan de inte få att blänka utan att någon putsar bort fläckarna. De märkte inte ens någonting när man göt dem.
24 Till hur högt pris som helst har man köpt dessa bilder, som inte har någon ande.
25 Utan fötter som de är måste de bäras på människors axlar till öppen skam för sig själva. Till och med deras egna tjänare skäms
26 för att de måste stödja dem så att de inte faller omkull. Har man ställt en av dem upprätt kan den inte själv flytta på sig, och om den står snett kan den inte räta upp sig. Att sätta fram gåvor åt dem är som att ge åt döda.
27 Det som offras till dem använder prästerna själva; de säljer det, och deras kvinnor saltar ner en del, men åt en sjuk eller fattig ger de ingenting.
28 Och offren hanteras av kvinnor som är orena av blödning eller barnafödande. Då ni av detta måste förstå att de inte är gudar skall ni inte känna fruktan för dem.
29 Hur skulle de kunna kallas gudar? Det är ju kvinnor som sätter fram offren åt dessa gudar av silver och guld och trä.
30 I deras tempel sitter prästerna på stolar med sönderrivna kläder, med håret och skägget bortrakat och med huvudet blottat,
31 och vrålar och skriker inför sina gudar som somliga gör på begravningar.
32 Av deras skrudar tar prästerna tyg till kläder åt sina kvinnor och barn.
33 De kan inte ge igen, vare sig man gör dem ont eller gott. De kan varken tillsätta en kung eller avsätta honom.
34 Lika litet kan de ge en människa vare sig gods eller guld, och om någon avlägger ett löfte till dem utan att infria det kan de inte ställa honom till svars.
35 Aldrig hjälper de en människa i dödsfara, och aldrig räddar de den svage från den starkare.
36 Aldrig ger de synen åt en blind, och aldrig räddar de en människa i nöd.
37 Det händer aldrig att de förbarmar sig över en änka eller gör en välgärning mot ett faderlöst barn.
38 De är som stenar, huggna ur berget, dessa förgyllda och försilvrade trägudar, och deras tjänare kommer att stå där med skam.
39 Hur kan då någon kalla dem gudar eller tro att de är det?
40 Nej, i synnerhet inte då kaldeerna själva drar skam över dem: när de finner någon som är stum och inte kan tala tar de honom med sig och säger åt honom att kalla på Bel, som om Bel kunde höra det.
41 Själva kan de inte komma till insikt och överge sina avgudar, det har de inte förstånd till.
42 Kvinnorna sitter längs gatorna med snören knutna om sig och bränner kli som rökelse.
43 När en förbipasserande har dragit i väg med någon av dem och legat med henne, hånar hon sin granne som inte blivit lika uppskattad och inte fått sitt snöre avslitet.
44 Allt som har med dem att göra är bländverk — hur kan man då tro att de är gudar eller kalla dem för det?
45 De är tillverkade av träsnidare och guldsmeder, och det blir aldrig något annat av dem än vad konstnärerna bestämmer.
46 När nu tillverkarna själva har så kort livstid,
47 hur skulle då deras alster kunna vara gudar? Det de har lämnat åt eftervärlden är skamliga bländverk.
48 När krig och olyckor hotar börjar ju prästerna överlägga om var de skall gömma sig tillsammans med dem.
49 Hur kan man då undgå att märka att de inte är gudar, när de inte kan rädda sig själva från vare sig krig eller andra olyckor?
50 Eftersom de bara är av trä, förgyllda och försilvrade, kommer de en gång att avslöjas som bländverk. För alla folk och kungar skall det bli uppenbart att de inte är gudar utan människohänders verk, som inte har någon gudomlig kraft i sig.
51 Vem kan då undgå att förstå att de inte är gudar?
52 De kan aldrig sätta en kung på tronen, och aldrig ger de människorna regn.
53 Aldrig kan de skipa rättvisa åt dem eller skydda den som lider orätt — de är ju maktlösa,
54 de är som kråkor som flaxar mellan himmel och jord. När elden kommer lös i ett av dessa förgyllda eller försilvrade trägudars tempel, då flyr deras präster och sätter sig i säkerhet, och själva brinner de av på mitten som stockar.
55 Mot en kung eller fiende kan de inte sätta sig till motvärn.
56 Hur kan man då tro eller godta att de är gudar?Tjuvar eller rövare kan de inte skydda sig mot, dessa försilvrade och förgyllda trägudar.
57 En mäktig man kan skala av guldet och silvret från dem och ge sig i väg med kläderna som satt på dem, utan att de kan försvara sig.
58 En kung som visar sin duglighet eller ett nyttigt husgeråd som ägaren har användning för är därför bättre än de falska gudarna. En dörr i ett hus, som ger skydd åt vad där finns, är bättre än de falska gudarna, en träpelare i ett palats är bättre än de falska gudarna.
59 Solen och månen och stjärnorna, som lyser så klart, lyder punktligt när de sänds ut att göra sin tjänst.
60 På samma sätt med blixten, vars ljus syns överallt, och med vinden, som blåser i alla länder.
61 Också molnen utför sina åligganden när de får befallning av Gud att dra ut över hela världen,
62 liksom elden fullgör sitt uppdrag när den sänds ut från ovan för att förtära berg och skogar. Men med detta har avgudarna ingen likhet, vare sig till utseendet eller till verkningarna.
63 Man bör alltså varken tro att de är gudar eller kalla dem för det, oförmögna som de är att skipa rättvisa och göra gott mot människorna.
64 Då ni nu har förstått att de inte är gudar skall ni inte frukta dem.
65 De kan varken förbanna kungar eller välsigna dem.
66 De visar inte folken några tecken på himlen, de strålar inte som solen och lyser inte som månen.
67 De är hjälplösare än de vilda djuren, som själva kan fly undan och söka skydd.
68 Inte på något sätt kan vi finna att de är gudar; frukta dem alltså inte.
69 Som en verkningslös fågelskrämma på ett gurkfält är deras förgyllda och försilvrade trägudar,
70 eller som en taggig buske i en trädgård, där alla fåglar slår sig ner, eller ett lik som ligger utkastat i mörkret — sådana är deras förgyllda och försilvrade trägudar.
71 Deras multnande purpurkläder och vittrande marmor säger er att de inte är gudar. Till sist kommer de att förtäras helt och hållet, och de blir en skam för hela landet.
72 Bättre då att leva rättfärdigt utan avgudar; den som gör så skall aldrig nås av skammen.