1 Sedan Alexander av Makedonien, Filips son, hade dragit ut från kitteernas land och besegrat Dareios, persernas och medernas kung, övertog han dennes kungadöme; redan förut var han kung i Grekland.
2 Han började en lång rad krig, intog befästa städer och dräpte kungar runt om i världen.
3 Ända till jordens yttersta gränser trängde han fram och plundrade folk efter folk; hela jorden låg kuvad inför honom, och hans stolthet och övermod växte.
4 Han samlade en väldig här och härskade över länder och folk och furstar, som blev skattepliktiga till honom.
5 Så drabbades han av sjukdom, och han förstod att döden inte var långt borta.
6 Då kallade han till sig de förnämsta männen i sin tjänst, som hade delat hans liv från ungdomen, och skiftade sitt rike mellan dem medan han ännu levde.
7 Vid sin död hade han regerat i tolv år.
8 Männen som stått Alexander närmast tog nu makten, var och en i sitt land.
9 De krönte sig alla till kungar efter hans död; detsamma gjorde deras efterkommande i många generationer, och de vållade mycket ont i världen.
10 Från deras stam utgick ett genomfördärvat skott: Antiochos Epifanes, kung Antiochos son, som hade varit gisslan i Rom. Han blev kung år 137, räknat från det grekiska väldets början.
11 Vid den tiden började somliga israeliter att överge lagen, och de lockade många med sig. De sade: »Låt oss närma oss hedningarna som bor omkring oss och sluta förbund med dem. Sedan vi avskilde oss från dem har många olyckor kommit över oss.«
12 Detta slags tal vann folkets gillande.
13 Några av dem reste på eget initiativ till kungen, och han gav dem rätt att följa hednisk lag och sed.
14 Sedan byggde de en idrottsanläggning i Jerusalem enligt hedningarnas bruk.
15 De skaffade sig förhud och avföll från det heliga förbundet. De beblandade sig med hedningarna och sålde sig till att göra det onda.
16 När Antiochos hade fått ett fast grepp om sitt rike började han sträva efter makten över Egypten för att få båda rikena under sitt herravälde.
17 Han bröt in i Egypten med stora truppstyrkor, med stridsvagnar och elefanter och med en väldig flotta.
18 Han gick i strid med Ptolemaios, som var kung i Egypten; Ptolemaios gav vika för honom och flydde, och det blev stort manfall.
19 Antiochos folk intog de befästa städerna i Egypten, och han plundrade landet.
20 Efter att ha besegrat egypterna återvände Antiochos år 143 och marscherade med starka trupper upp mot Israel och Jerusalem.
21 I sitt övermod trängde han in i templet och tog det gyllene altaret, lampstället och alla dess tillbehör,
22 bordet för skådebröden, bägarna och skålarna för dryckesoffren, rökelsefaten av guld, förhänget, kransarna och guldutsmyckningen på tempelhusets fasad, som blev helt avskalad.
23 Han tog silvret och guldet och alla begärliga föremål och allt han fann av de undangömda skatterna.
24 Med allt detta drog han bort till sitt eget land; han spred död och förintelse och förde ett fräckt och övermodigt tal.
25 Då kom bitter sorg över hela Israels land.
26 Folkets ledare och äldste höjde jämmerrop,flickor och ynglingar miste sin livskraftoch kvinnornas skönhet vissnade.
27 Var brudgum brast ut i klagosång,var brud satt sörjande i sin kammare.
28 Jorden skalv för sina inbyggares skull,och hela Jakobs ätt höljde sig i skam.
29 Två år därefter skickade kungen en man att leda skatteuppbörden i Judas städer. Han kom till Jerusalem med starka trupper.
30 Han talade bedrägligt till folket om fred och försoning. När de fattat tillit till honom överföll han plötsligt staden, tillfogade den ett förkrossande slag och dödade en mängd israeliter.
31 Han plundrade staden, stack den i brand och rev ner både husen och ringmuren.
32 Kvinnor och barn fördes bort som slavar, boskapen delades som krigsbyte.
33 Inkräktarna befäste Davids stad med en hög och kraftig mur och kraftiga torn och fick så en borg.
34 De bemannade den med hedniska syndare och laglösa män. Genom den ökade deras makt.
35 De försåg den med vapen och proviant, och bytet från Jerusalem samlade de ihop och lagrade där. De blev till ett farligt hot:
36 Den borgen var ett försåt för templetoch ständigt en ondskefull fiende till Israel.
37 Oskyldigt blod utgöts runt templet.Helgedomen skändade de.
38 Jerusalems invånare flydde för deras skull,och staden blev ett tillhåll för främlingar.Hon blev en främling för sin avkomma,hennes egna barn övergav henne.
39 Hennes tempel stod tomt som en öken,hennes fester vändes i sorg,hennes sabbater blev till en nesa,hennes ära till ynkedom.
40 Så stor som hennes härlighet varit,så djup blev hennes förnedring.Hennes höghet vändes i sorg.
41 Kungen sände ut en skrivelse till hela sitt rike: alla skulle bli ett enda folk,
42 och var och en skulle överge sina lagar och seder. Alla hednafolk böjde sig för kungens befallning.
43 Också många israeliter rättade sig efter den gudsdyrkan han föreskrev, började offra åt avgudarna och vanhelgade sabbaten.
44 Till Jerusalem och Judas städer sände kungen budbärare med skriftliga förordningar om att man skulle följa seder som var främmande för landet.
45 Brännoffer, matoffer och dryckesoffer skulle avskaffas i templet, sabbater och högtider skulle vanhelgas,
46 tempel och präster skändas.
47 Man måste bygga altaren och helgedomar och tempel åt avgudarna, offra kött av svin och andra orena djur,
48 låta sina söner vara oomskurna och smutsa sina själar med allt slags orenhet och skändlighet,
49 så att lagen skulle glömmas bort och alla dess bestämmelser förvanskas.
50 Den som inte följde kungens föreskrifter skulle straffas med döden.
51 Alla dessa påbud utfärdade kungen i skrivelser till hela sitt rike. Han tillsatte män som skulle övervaka att hela folket följde dem, och han lät befallningen om offren gå ut till var och en av Judas städer.
52 Många bland folket slöt upp kring kungens män, alla de som övergav lagen. De lät mycket ont ske i landet
53 och drev israeliterna att gömma sig varhelst de fann en tillflykt.
54 Den femtonde dagen i månaden kislev år 145 lät kungen bygga den vanhelgande skändligheten på brännofferaltaret; även runt om i Judas städer byggdes altaren,
55 och man tände rökelse vid husdörrarna och på gatorna.
56 Alla skriftrullar med lagen som påträffades blev sönderrivna och uppbrända.
57 Om man fann någon som ägde förbundets bok eller någon som höll lagen i ära, betydde kungens påbud döden för honom.
58 Månad efter månad fortsatte deras våldsdåd mot alla israeliter som de ertappade i städerna.
59 Den tjugofemte dagen i var månad offrade de på det altare som blivit uppfört på brännofferaltaret.
60 Kvinnor som låtit omskära sina pojkar dödades, så som kungen hade förordnat,
61 och de späda barnen hängdes vid halsen på dem. Också deras familjer och de som utfört omskärelsen blev dödade.
62 Men många israeliter fann mod och styrka inom sig till beslutet att inte äta något orent.
63 De föredrog döden framför att vanhelga sig själva genom maten och skända det heliga förbundet. Och de led döden.
64 Fruktansvärd var vreden som drabbade Israel.