1 År 160 kom Alexander Epifanes, Antiochos son, och intog Ptolemais. Man välkomnade honom, och han lät utropa sig till kung där.
2 När kung Demetrios fick höra detta drog han samman väldiga truppstyrkor och tågade ut för att möta honom i strid.
3 Och Demetrios skrev till Jonatan i vänliga ordalag för att han skulle känna sig hedrad.
4 Han tänkte: »Vi måste skynda oss att sluta fred med dem innan han går samman med Alexander mot oss,
5 ty han kommer inte att glömma allt det onda som vi har gjort honom och hans bröder och hela folket.«
6 Han gav honom rätt att samla trupper, att tillverka vapen och att vara hans bundsförvant, och gisslan som fanns i borgen lovade han att lämna ut åt honom.
7 Jonatan begav sig då till Jerusalem och läste upp brevet för hela folket och för borgens besättning.
8 De greps av förfäran när de fick höra att kungen hade gett honom rätt att samla trupper.
9 Männen i borgen lämnade ut fångarna åt Jonatan, och han överlämnade dem åt deras föräldrar.
10 Jonatan slog sig ner i Jerusalem, och han började bygga upp staden och sätta den i stånd.
11 Han gav order till dem som utförde arbetena att stadsmurarna och anläggningarna kring Sionberget skulle byggas av huggen sten för att bli starkare. Och de gjorde som han hade sagt.
12 Men främlingarna i de fästningar som Bakchides hade satt i stånd tog till flykten.
13 Var och en lämnade sin vistelseort och gav sig i väg till sitt eget land.
14 Bara i Bet-Sur blev några kvar av dem som hade övergett lagen och buden; den platsen var deras tillflyktsort.
15 Kung Alexander fick höra om de löften Jonatan hade fått i Demetrios brev, och när han hörde berättas om de krig som han och hans bröder hade fört, om deras tappra bedrifter och om alla strapatser som de hade utstått,
16 tänkte han: »Kan vi någonsin finna den mannens like? Vi måste genast göra honom till vår vän och bundsförvant.«
17 Och han skrev ett brev och skickade det till honom. Det lydde så:
18 »Kung Alexander hälsar sin broder Jonatan.
19 Vi har hört om dig att du är en väldig krigare som förtjänar att vara vår vän.
20 Vi förordnar härmed denna dag att du skall vara överstepräst för ditt folk och kallas kungens vän« — han skickade honom samtidigt en purpurmantel och en guldkrona — »och du skall tänka på våra intressen och bevara vänskapen med oss.«
21 I den sjunde månaden år 160, vid lövhyddefesten, klädde sig Jonatan i den heliga dräkten. Han samlade trupper och lät tillverka vapen i stor mängd.
22 När Demetrios fick höra om dessa händelser blev han missmodig och frågade sig
23 hur han kunnat låta Alexander hinna före med att vinna judarnas vänskap och stöd.
24 Han föresatte sig att i sin tur skriva och vädja till dem med löften om privilegier och gåvor för att kunna få hjälp av dem som bundsförvanter.
25 Och han skickade dem följande brev:»Kung Demetrios hälsar det judiska folket.
26 Ni har hållit era fördrag med oss i helgd och visat er som trogna vänner utan något samröre med våra fiender, vilket vi med glädje har hört.
27 Fortsätt därför också nu med att visa oss trohet! Då skall vi belöna er väl för det ni gör för oss.
28 Vi skall lösa er från många pålagor och dessutom ge er gåvor.
29 Härmed löser och befriar jag er och alla judar från personliga skatter, från saltavgiften och från kransskatten.
30 Den tredjedel av spannmålen och den hälft av fruktskörden som jag har rätt att uppbära efterskänker jag: från och med i dag och allt framgent avstår jag från denna uppbörd i Judeen och i de tre distrikt som härmed överförs till dess område från Samarien och Galileen från denna dag och för all framtid.
31 Jerusalem förklarar jag för en helig stad, som med hela sitt område skall vara befriad från skatt, också på tiondet och tempelavgifterna.
32 Jag avstår också från min myndighet över borgen i Jerusalem och överlåter den åt översteprästen, som har att dit förlägga de män han själv utväljer att svara för dess bevakning.
33 Varje person av judisk härstamning som blivit krigsfånge och förts bort från Judeen till någon del av mitt rike friger jag härmed utan ersättning. Ingen får ta upp några avgifter från dem, inte heller avgifter för deras boskap.
34 Under alla högtider, sabbater, nymånadsfester och andra märkesdagar, och under tre dagar före och efter varje högtid skall alla judar i mitt rike vara fria från indrivning och betalning av skulder.
35 Ingen skall då ha rätt att kräva pengar av dem eller ställa någon fordran på dem i något som helst ärende.
36 Judar skall inmönstras i kungens krigsmakt till ett antal av 30 000 man, och de skall få samma sold som tillkommer alla kungens trupper.
37 De skall tas ut till besättningstrupper i de stora kungliga fästningarna och användas till förtroendeuppdrag i riket. Deras officerare och befälhavare skall komma ur deras egna led och följa deras lagar, så som kungen också har förordnat i Judeen.
38 Vad beträffar de tre distrikt som överförts till Judeen från Samariens område skall de överföras till Judeen på så sätt att de anses höra under en och samma förvaltning och aldrig lyder någon annan myndighet än översteprästens.
39 Ptolemais med tillhörande område ger jag som gåva till templet i Jerusalem för att bestrida templets nödvändiga utgifter.
40 För egen del avsätter jag för varje år en gåva på 15 000 siklar silver i de kungliga räkenskaperna, att betalas från lämpliga platser.
41 Allt det utestående, det som ämbetsmännen har underlåtit att betala ut i motsats till vad som skedde under tidigare härskarfolk, skall de från och med nu betala till arbetena på templet.
42 Till detta kommer 5 000 siklar silver som man årligen brukat ta från de medel templet redovisar; även denna summa efterskänks, eftersom det tjänstgörande prästerskapet har rätt till den.
43 Om någon flyr till templet i Jerusalem, hela dess område inräknat, därför att han står i skuld till kungen eller till någon affärsförbindelse, skall han vara fredad liksom allt han äger inom mitt rike.
44 När det gäller byggnads- och reparationsarbeten vid templet skall utgifterna belasta de kungliga räkenskaperna.
45 Vid byggnadsarbeten på murarna och fästningsverken kring Jerusalem skall utgifterna också belasta de kungliga räkenskaperna, likaså när murarna byggs upp på andra platser i Judeen.«
46 Men när Jonatan och folket fick höra dessa anbud litade de inte på dem och godtog dem inte, ty de kom ihåg hur mycket ont kungen hade gjort i Israel och hur svåra lidanden han hade vållat dem.
47 De höll sig hellre till Alexander, därför att han först hade gett dem fred med sitt anbud, och de förblev hela tiden hans bundsförvanter.
48 Kung Alexander samlade nu en stor här och drog i fält med den mot Demetrios.
49 De båda kungarna drabbade samman, och Alexanders här slogs på flykten. Demetrios förföljde honom och fick övertaget över hans män.
50 Men kampen fortsatte att rasa ända till solnedgången, och Demetrios stupade den dagen.
51 Därefter skickade Alexander sändebud till kung Ptolemaios i Egypten med följande budskap:
52 »Jag har återvänt till mitt rike, stigit upp på mina fäders tron och fått makten i mina händer; jag har krossat Demetrios och tagit makten i vårt land.
53 Jag drabbade samman med honom i strid, och han och hans här krossades av oss, så att jag kunde överta hans kungatron.
54 Låt oss nu sluta vänskapsfördrag med varandra. Ge mig din dotter till hustru, så blir jag din måg och skall ge dig och henne gåvor som är dig värdiga.«
55 Kung Ptolemaios svarade: »Lycklig var den dag då du återvände till dina fäders land och steg upp på deras kungatron!
56 Jag skall uppfylla din önskan i brevet. Men möt mig i Ptolemais, så att vi får träffa varandra. Sedan skall jag låta dig bli min måg, som du föreslagit.«
57 Ptolemaios reste alltså från Egypten med sin dotter Kleopatra och kom till Ptolemais år 162.
58 Där möttes han av kung Alexander, och han gav honom sin dotter Kleopatra och höll bröllop för henne i Ptolemais med lysande prakt, på kungars vis.
59 Därefter skrev kung Alexander och inbjöd Jonatan att komma dit och möta honom.
60 Och Jonatan reste med prakt och ståt till Ptolemais, där han mötte de båda kungarna. Han gav silver och guld till dem och deras vänner förutom många andra gåvor, och han vann deras välvilja.
61 Några israeliter, uslingar som övergett lagen, hade gaddat sig samman mot Jonatan. De framförde klagomål mot honom, men kungen ägnade dem ingen uppmärksamhet.
62 Han befallde i stället att man skulle klä av Jonatan den dräkt han bar och klä honom i purpurmantel, och så skedde.
63 Kungen lät honom ta plats vid sin sida, och sedan sade han till sina ämbetsmän: »Gå ut med honom till stadens centrum och kungör att ingen får komma med klagomål mot honom i något ärende — ingen får vålla honom svårigheter av någon som helst orsak.«
64 När nu hans anklagare märkte vilken ära som visades honom genom den offentliga kungörelsen och såg att han var klädd i purpur, flydde de allesammans.
65 Kungen lät honom också få äran att skrivas in bland vännerna av högsta klassen och utnämnde honom till general och ståthållare.
66 Sedan återvände Jonatan till Jerusalem, glad till mods och utan att möta några svårigheter.
67 År 165 kom Demetrios son Demetrios från Kreta till sina fäders land.
68 När kung Alexander fick höra detta blev han djupt missmodig och återvände till Antiochia.
69 Men Demetrios gav befälet åt Apollonios, ståthållaren över Koilesyrien. Denne samlade en stor här och slog läger vid Jamnia. Därifrån skrev han följande brev till översteprästen Jonatan:
70 »Du är den ende som försöker trotsa oss, och jag har utsatts för åtlöje och klander för din skull. Vad är det för friheter du tar dig mot oss där uppe bland bergen?
71 Litar du på dina truppers styrka, så kom nu ner till oss på slätten, där vi kan mäta oss med varandra — städernas krigsmakt står ju på min sida.
72 Hör dig för, så får du veta vem jag är och vilka andra bundsförvanter vi har! Man kommer att säga att ni omöjligt kan hålla stånd mot oss. Dina fäder har slagits på flykten två gånger i sitt eget land,
73 och du kan inte stå emot vårt kavalleri och en sådan armé som vi nu har på slätten, där det varken finns klippblock eller stenar eller någon plats att fly till.«
74 När Jonatan fick höra vad Apollonios skrev blev han mycket upprörd. Han mönstrade 10 000 man och ryckte ut med dem från Jerusalem, och hans bror Simon mötte honom med förstärkningar.
75 Han slog läger utanför Joppe, men invånarna vägrade honom tillträde, ty Apollonios hade en besättning i staden. Men när det kom till strid
76 blev invånarna rädda och öppnade portarna, och Jonatan blev herre över Joppe.
77 När Apollonios fick höra detta ställde han upp 3 000 ryttare och en stor infanteristyrka. Han marscherade i riktning mot Ashdod, som om han ville tåga igenom där, men samtidigt drog han sig ut på slätten, eftersom han kunde lita till sitt talrika kavalleri.
78 Jonatan följde efter honom mot Ashdod, och härarna drabbade samman i strid.
79 Men Apollonios hade lämnat 1 000 ryttare gömda i ryggen på judarna,
80 och Jonatan märkte att han hade blivit överrumplad bakifrån: fienderna omringade hans här och öste pilar över folket från tidigt på morgonen till sena kvällen.
81 Men folket höll stånd på Jonatans order, och fiendens hästar blev trötta.
82 Då drog Simon fram sin styrka och anföll fotfolkets slaglinje, eftersom kavalleriet nu var utmattat, och han krossade dem och slog dem på flykten.
83 Medan kavalleriet skingrades på slätten kom de flyende till Ashdod och sökte sig till sitt avgudatempel Bet-Dagon för att få skydd.
84 Men Jonatan brände Ashdod och städerna däromkring och plundrade dem. Han brände också ner Dagons tempel med alla som sökt sin tillflykt där.
85 Och det sammanlagda antalet av dem som stupat för svärd och dem som bränts inne uppgick till 8 000 man.
86 Sedan bröt Jonatan upp därifrån och slog läger utanför Ashkelon, och invånarna där kom ut och gav honom ett glansfullt mottagande.
87 Och Jonatan och hans män återvände till Jerusalem med rikt byte.
88 När kung Alexander fick höra om dessa händelser gav han Jonatan ännu fler hedersbetygelser.
89 Han skickade honom ett spänne av guld, den sedvanliga gåvan åt dem som räknas till kungens släkt. Dessutom gav han honom Ekron med hela dess område som besittning.