1 Kung Demetrios son Antiochos skickade ett brev från öarna i havet till Simon, judarnas överstepräst och regent, och till hela folket.
2 Det hade följande innehåll:»Kung Antiochos hälsar översteprästen och regenten Simon samt det judiska folket.
3 Några förrädare har bemäktigat sig våra fäders rike, men då jag avser att återta riket för att återställa det tidigare tillståndet där, har jag värvat en stor mängd trupper och låtit bygga krigsfartyg.
4 Jag står i begrepp att landstiga och ämnar sedan spåra upp och straffa dem som har förhärjat vårt land och ödelagt många städer i mitt rike.
5 Därför ger jag dig nu bekräftelse på alla de skattelindringar som mina företrädare på tronen har beviljat dig och på alla andra förmåner som de har låtit dig få.
6 Jag ger dig tillstånd att prägla eget mynt till betalningsmedel i ditt land
7 och förklarar Jerusalem och templet för oberoende. Alla vapen som du har låtit tillverka och de fästningar som du har uppfört och nu innehar skall stanna i din ägo.
8 Alla dina skulder till kungen och alla framtida kungliga fordringar på dig efterskänks från denna stund för all framtid.
9 Och när vi har återupprättat vårt kungavälde skall vi höja dig, ditt folk och templet till en sådan storhet att er berömmelse når ut över hela jorden.«
10 År 174 landsteg Antiochos på sina fäders jord, och alla trupperna gick över till honom, så att bara ett fåtal stannade på Tryfons sida.
11 Tryfon förföljdes nu av Antiochos och tog sin tillflykt till Dor vid havet,
12 ty han insåg att hans läge var hopplöst då hans trupper hade övergett honom.
13 Antiochos kom och slog läger vid Dor med 120 000 soldater och 8 000 ryttare.
14 Han inneslöt staden i en omringning som fullbordades av fartygen från havssidan, och han ansatte staden så hårt från både land och hav att ingen gavs möjlighet att komma vare sig ut eller in.
15 Noumenios och hans följeslagare återvände från Rom med brev av följande lydelse till de olika kungarna och länderna:
16 »Den romerske konsuln Lucius hälsar kung Ptolemaios.
17 Vi har haft besök av judarnas sändebud, våra vänner och bundsförvanter, som kom för att förnya det gamla fördraget om vänskap och bistånd på uppdrag av översteprästen Simon och det judiska folket.
18 De medförde en guldsköld värd 1 000 minor.
19 Vi beslöt därför att skriva till de olika kungarna och länderna och uppmana dem att inte försöka skada judarna eller angripa dem, deras städer och deras land eller ge väpnad hjälp åt sådana som för krig mot dem.
20 Vidare har vi beslutat att ta emot skölden av dem.
21 Om nu några förbrytare har sökt sig till er som flyktingar från deras land, uppmanar vi er att utlämna dem åt översteprästen Simon, så att han kan straffa dem efter landets lag.«
22 På samma sätt skrev Lucius till kung Demetrios, till Attalos, Ariarathes och Arsakes,
23 och till alla de olika länderna: till Sampsame och till spartanerna, till Delos, Myndos, Sikyon, Karien, Samos, Pamfylien, Lykien, Halikarnassos, Rhodos, Faselis, Kos, Side, Arados, Gortyn, Knidos, Cypern och Kyrene.
24 Avskrifter sändes till översteprästen Simon.
25 Kung Antiochos, som börjat ansätta Dor från förstaden, ryckte hela tiden fram med sina styrkor. Han tillverkade belägringsmaskiner och avskar Tryfon från alla förbindelser med omvärlden.
26 Simon skickade honom 2 000 elitsoldater till hjälp i striden och dessutom silver och guld och åtskillig utrustning.
27 Men Antiochos ville inte ta emot detta. I stället bröt han alla överenskommelser han förut gjort med Simon och blev hans fiende.
28 Han skickade Athenobios, en av sina vänner, till honom som förhandlare med följande budskap:»Ni håller Joppe, Geser och borgen i Jerusalem besatta, städer som tillhör mitt rike.
29 Ni har förhärjat deras områden och varit en stor plåga för landet, och ni har lagt under er många distrikt som tillhör mitt rike.
30 Återlämna nu de städer som ni har intagit, och betala skatterna för de distrikt som ni har lagt under er utanför Judeens gränser!
31 Vill ni inte detta, så betala i stället 500 talenter silver, och dessutom 500 talenter för de skador ni har vållat och för skatten från städerna. I annat fall kommer vi att rycka in i ert land och börja krig mot er.«
32 Kungens vän Athenobios kom alltså till Jerusalem, och när han såg Simons lysande hov, bägarna av guld och silver vid hans taffel och hans stora uppvaktning, häpnade han. Då han framförde kungens budskap
33 svarade Simon: »Vi har varken tagit främmande land eller tillägnat oss andras egendom. Det är fråga om vårt eget fädernearv, som våra fiender orättmätigt tillägnade sig allt eftersom tillfälle gavs.
34 Nu är tillfället gynnsamt för oss, och vi tänker värna vårt fädernearv.
35 Vad beträffar Joppe och Geser, som du gör anspråk på, har deras invånare varit ett plågoris för vårt folk och vårt land. För de städerna kan vi ge 100 talenter.«Athenobios gav honom inte ett ord till svar
36 utan återvände i vredesmod till kungen och berättade för honom vad Simon hade sagt. Han rapporterade också om Simons lysande hov och om allt det han hade sett där. Och kungen råkade i våldsamt raseri.
37 Men Tryfon lyckades fly med ett fartyg till Orthosia.
38 Kungen gav då Kendebaios överbefälet i kustlandet och ställde trupper till hans förfogande, både infanteri och kavalleri.
39 Han befallde honom att gå i ställning vid Judeens gräns. Han gav honom också order att befästa Kedron och förstärka dess portar samt att föra krig mot folket. Kungen själv förföljde Tryfon.
40 Då Kendebaios kom till Jamnia började han trakassera folket genom att göra infall i Judeen, där han tog fångar och anställde massakrer.
41 Han befäste också Kedron och drog dit ryttare och andra trupper för att kunna göra räder med dem längs Judeens vägar, så som kungen hade befallt honom.