1 Gorgias tog med sig 5 000 man och en elittrupp om 1 000 ryttare och lämnade lägret på natten
2 för att överrumpla och besegra judarna i deras läger. Folk från borgen visade vägen.
3 Judas fick höra om detta och bröt upp med sina kämpar för att slå den kungliga hären vid Emmaus
4 medan en del av dess styrkor ännu var borta från lägret.
5 När Gorgias kom till Judas läger på natten fann han ingen där. Han började leta efter dem uppe i bergen, eftersom han tänkte att de hade flytt för honom.
6 När dagen bröt in visade sig Judas på slätten. Han hade 3 000 man, men sköldar och svärd hade de inte så många som de skulle ha önskat.
7 Och de såg att hedningarnas här var stark, väl försedd med rustningar och omgiven av kavalleri, och det var stridsvana krigare.
8 Då sade Judas till sina män: »Var inte rädda för att de är så många, tappa inte modet inför deras anlopp!
9 Kom ihåg hur våra fäder blev räddade i Röda havet när farao förföljde dem med sin här.
10 Nu skall vi ropa till himlen i hopp om att han är oss nådig och kommer ihåg förbundet med våra fäder. Då krossar han hären där borta under vårt anfall i dag,
11 och alla hedningar får lära sig att det finns en som befriar och räddar Israel.«
12 När fienderna såg dem och märkte att de ryckte fram
13 marscherade de ut till strid från lägret. Judas män blåste i trumpeterna.
14 Härarna drabbade samman, och hedningarna blev slagna och flydde till slätten,
15 men hela eftertruppen blev nerhuggen. De förföljde dem ända till Geser och ut på Idumeens, Ashdods och Jamnias slätter, och omkring 3 000 fiender stupade.
16 När Judas och hans här vände tillbaka från förföljandet
17 sade han till folket: »Låt er inte lockas av bytet, för vi har ännu en strid framför oss.
18 Gorgias är inte långt från oss i bergen med sin här. Nu måste ni hålla stånd mot våra fiender och kämpa mot dem. Sedan kan ni tryggt ta för er av bytet.«
19 Judas hade knappt talat färdigt förrän man såg en truppavdelning marschera fram vid bergets fot.
20 Men fienderna märkte att de var slagna och att man höll på att bränna lägret, ty röken syntes tydligt och visade vad som hade hänt.
21 När de uppfattade detta tappade de modet fullständigt, och då de dessutom fick se Judas här stå stridsberedd på slätten
22 flydde de allesammans till Filisteen.
23 Judas återvände då för att plundra lägret, och där tog de mängder av guld och silver, blå och röda purpurtyger och andra dyrbarheter.
24 På återvägen sjöng de och lovprisade himlen, som tillbörligt är, ty evigt varar hans nåd.
25 En stor räddningens dag var detta för Israel.
26 De överlevande bland fienderna kom till Lysias och rapporterade allt som hade inträffat.
27 När han fick höra det blev han bekymrad och nedslagen över att det inte hade gått som han velat med Israel och över att kungens befallning till honom inte hade blivit utförd.
28 Följande år mönstrade han 60 000 elitsoldater och 5 000 ryttare för att slutföra kriget mot Israel.
29 De föll in i Idumeen och slog läger vid Bet-Sur, och Judas kom emot dem med 10 000 man.
30 När han såg hur stark fiendehären var bad han denna bön: »Välsignad är du, Israels räddare, du som med din tjänare Davids hand gjorde jättens anfall om intet och som utlämnade filisteernas här åt Jonatan, Sauls son, och åt hans väpnare.
31 Låt nu ditt folk Israel övervinna denna här, så att den drar skam över sig trots all sin styrka och sina ryttare!
32 Gör dem fega, förlama deras mod och kraft, låt dem drabbas av ett förödande nederlag!
33 Slå ner dem med hjälp av dem som älskar dig och deras svärd, och låt alla dem som känner ditt namn få prisa och lovsjunga dig!«
34 Sedan drabbade de samman, och bortåt 5 000 man i Lysias här stupade och föll under Israels anfall.
35 När Lysias såg hur hans egen här hade drivits tillbaka och märkte vilket mod som fanns på Judas sida och hur fast beslutna israeliterna var att leva eller dö med ära, tågade han tillbaka till Antiochia. Sedan värvade han legotrupper för att kunna återvända till Judeen med en ännu större härsmakt.
36 Men Judas och hans bröder sade: »Nu, när våra fiender är krossade, skall vi gå upp till templet för att rena och återinviga det.«
37 Hela hären samlades, och de gick upp till Sionberget.
38 Där fann de templet övergivet, altaret skändat och portarna nerbrända; på gårdarna växte riset som i en snårskog eller på en bergskulle, och prästernas sidokammare var nedrivna.
39 Då rev de sönder sina kläder och brast ut i höga klagorop; de strödde aska över sig
40 och föll ner med ansiktet mot marken. Och de blåste i signaltrumpeterna och ropade upp mot himlen.
41 Sedan befallde Judas en del av sina män att ta upp strid mot borgens besättning medan han renade templet.
42 Han valde ut oförvitliga präster med kärlek till lagen,
43 och de renade templet och förde bort de vanhelgande stenarna till en oren plats.
44 De rådgjorde om vad de skulle göra med brännofferaltaret som hade blivit skändat
45 och kom till det kloka beslutet att riva ner det, för att det inte skulle vittna om skymfen att hedningarna hade vanhelgat det.De rev alltså ner altaret
46 och lade undan stenarna på en lämplig plats på tempelberget, där de skulle ligga tills det kom en profet som kunde ge anvisningar om dem.
47 Sedan tog de ohuggna stenar, som lagen föreskriver, och byggde ett nytt altare, likadant som det gamla.
48 Och de satte templet i stånd, även tempelhusets inre, och renade gårdarna.
49 De gjorde en ny uppsättning av heliga föremål och bar in lampstället, rökelsealtaret och bordet i tempelhuset.
50 Sedan brände de rökelse på altaret och tände lamporna på lampstället, så att de spred sitt sken i templet.
51 De lade fram bröd på bordet och hängde upp förhängena.När allt som de skulle göra var färdigt
52 steg de upp tidigt på morgonen — det var den tjugofemte dagen i den nionde månaden, dvs. månaden kislev, år 148 —
53 och frambar offer enligt lagens föreskrifter på det nybyggda brännofferaltaret.
54 Vid den tid på året och på den dag då hedningarna hade skändat det blev det återinvigt, under sång och spel på harpor, lyror och cymbaler.
55 Och allt folket föll ner och tillbad och prisade himlen som hade gett dem framgång.
56 De firade altarets återinvigning i åtta dagar, bar fram brännoffer under stor glädje och offrade räddnings- och lovsångsoffret.
57 De prydde tempelhusets fasad med kransar av guld och med sköldar, och de återställde portarna och sidokamrarna och försåg dem med dörrar.
58 Bland folket rådde jublande glädje över att den skymf som hedningarna hade tillfogat dem var utplånad.
59 Det bestämdes av Judas och hans bröder och hela Israels församling att dagarna för altarets återinvigning skulle firas med fester och glädje år efter år vid samma tid på året, åtta dagar från den tjugofemte dagen i månaden kislev.
60 Vid samma tid byggde de höga murar med kraftiga torn kring Sionberget, för att inte hedningarna skulle kunna komma igen och besudla området som de hade gjort förra gången.
61 Judas avdelade en styrka till försvar av platsen, och som skydd för den befäste han också Bet-Sur, för att folket skulle ha en gränsfästning mot Idumeen.