3 Judit hade sagt åt sin slavinna att ställa sig utanför sovgemaket och vänta på att hon skulle gå ut liksom de föregående nätterna — hon skulle gå ut för att be, hade hon sagt, och samma besked hade hon gett till Bagoas.
4 När nu alla hade gått sin väg och ingen, vare sig hög eller låg, fanns kvar i sovgemaket ställde sig Judit vid Holofernes säng och bad tyst: »Herre, all krafts Gud, ge i denna stund ditt stöd till det mina händer skall göra, så att Jerusalem blir förhärligat.
5 Ty nu är ögonblicket inne att komma ditt eget folk till hjälp och att låta mitt ingripande bli ett förkrossande slag för fienderna, som har angripit oss.«
6 Sedan gick hon fram till sängstolpen vid Holofernes huvud och tog ner hans svärd från den.
7 Hon gick tätt intill sängen, tog tag i hans hår och sade: »Herre, Israels Gud, gör mig nu stark!«
8 Så högg hon till av all kraft mot hans hals två gånger och skilde huvudet från kroppen.
9 Hon rullade ner liket från bädden och lossade sängomhänget från stolparna. Strax därefter gick hon ut och gav Holofernes huvud åt sin slavinna,