1 När Holofernes, överbefälhavaren för Assurs armé, underrättades om att israeliterna hade berett sig för krig, stängt bergspassen, befäst alla höga bergstoppar och satt upp spärrar på slätterna,
2 greps han av fruktansvärd vrede. Han kallade till sig alla Moabs furstar och Ammons hövdingar och alla satraperna i kustområdet
3 och sade till dem: »Ni som bor i Kanaan, låt mig veta vad det är för ett folk som lever här i bergstrakterna! Vad är det för städer de bor i? Hur stor armé har de? Vari består deras makt och styrka? Vem är deras kung och leder deras armé?
4 Och varför har de, ensamma bland alla folk i väster, hållit sig för goda för att komma mig till mötes?«
5 Achior, som förde befälet över ammoniterna, svarade honom: »Lyssna till din tjänares ord, herre, så skall du få höra sanningen om detta folk som bor i bergstrakterna här intill, och ingen lögn skall gå över din tjänares läppar.
6 Detta folk härstammar från kaldeerna.
7 De slog sig först ner i Mesopotamien därför att de inte ville dyrka de gudar deras fäder tillbad i kaldeernas land.
8 De övergav sina fäders religion och började tillbe himlens gud, den gud som de nu erkände. Då fördrev kaldeerna dem från sina gudars område, och de flydde till Mesopotamien, där de slog sig ner för lång tid.
9 Men deras gud sade till dem att bryta upp från detta land och flytta till Kanaan. Där bosatte de sig och förvärvade stora rikedomar av guld och silver och en mängd boskap.
10 Sedan utvandrade de till Egypten, eftersom hungersnöd hade drabbat hela Kanaans land, och de blev kvar där tills de hade sin bärgning. Där blev de ett talrikt folk, så många att de inte gick att räkna.
11 Men kungen i Egypten vände sig mot dem; med slug beräkning tvingade man dem att slita ont som tegelslagare. Så blev de kuvade och gjordes till slavar.
12 Då ropade de till sin gud, och han slog hela Egyptens land med plågor mot vilka det inte fanns någon bot. Egypterna fördrev dem ur sitt land,
13 och deras gud torrlade Röda havet framför dem
14 och ledde dem till Sinai och Kadesh Barnea. De fördrev alla som bodde i öknen
15 och bosatte sig i amoreernas land, och alla i Heshbon krossade de med vapenmakt. Efter att ha gått över Jordan tog de hela berglandet i besittning
16 och fördrev kanaaneerna, perisseerna, jevuseerna, Shekems stam och alla girgasheerna. Under lång tid bodde de där.
17 Så länge de inte syndade mot sin gud hade de lyckan med sig; de har nämligen en gud som avskyr orättfärdighet.
18 Men när de avvek från den väg som han hade anvisat dem led de ideliga nederlag i en lång rad krig, tills de slutligen fördes bort som fångar till ett främmande land, deras guds tempel jämnades med marken och deras städer föll i fiendernas händer.
19 Men nu har de vänt åter till sin gud, och därför har de fått komma tillbaka från de platser dit de hade skingrats och återta Jerusalem, där deras helgedom ligger, och de har kunnat bosätta sig i bergstrakterna, som låg öde.
20 Alltså, herre och härskare: om detta folk gör sig skyldigt till någon förseelse och syndar mot sin gud, då skall vi ta fasta på att de har denna snara om halsen, marschera upp i bergen och nedkämpa dem.
21 Men om något lagbrott inte förekommer hos dem, då skall du undvika dem, herre, så att inte deras herre och gud kommer till deras undsättning och vi blir till åtlöje inför hela världen.«
22 När Achior hade sagt detta hördes ett missnöjt mummel från mängden som stod omkring tältet, och Holofernes stormän och alla som kom från kustlandet och från Moab ropade att han skulle pryglas.
23 »Vi låter oss inte skrämmas av några israeliter«, sade de. »Det folket saknar kraft och förmåga att ställa upp en slagkraftig här.
24 Därför skall vi absolut gå till angrepp, din armé kommer att krossa dem helt, store Holofernes.«